- en festivalnovell av Martin Smedendahl
’Finns det inte risk att alla filmer flyter samman?’ frågade man mig upprepade gånger. Jo, på samma sätt som smältvattnet från snömodden flyter samman i en gigantisk, vespastävjande pöl. Men, övertalade jag mig själv, jag vill ha alla kakorna. Tids nog får man se de utbenade, avskalade, tydligt definierade filmerna. Men när det göteborgska horisontalregnet byts mot ett grådassigt snöglopp och senestern känns oändligt avlägsen är det enbart tanken på den cineastiska pytt-i-panna som väntar som får en att återfå hoppet. Ett konstant stadium av kulturell mättnad, där ljud, bild, lukt, intryck har färgats och tagit smak av varandra till en överraskande och innovativ kompott, där helheten är mångt mer välsmakande än summan av beståndsdelarna. Jag övertalade mig själv detta, och blev övertygad. Min filmiska resa började i ett snömoddigt Göteborg, men avslutades i ett snömoddigt Göteborg. Allt annat kom under resans gång.
Cary Gallo stod och väntade. Han tittade otåligt på klockan mitt i ett majsfält som likt en dröm bredde ut sig nord/nordväst om Arizona. Trots den enkla tomheten bredde värmen ut sig, och på sjukhuset en bit bort sjöng Alexander och Sara. Once more, with feeling! tänkte jag innan jag befann mig bland taken i S:t Petersburg. Solen sken på mannen som gjorde övningar på ärgen. Han var knappast mer än 40, men soldaten som ropade till honom från takkupolen visade sig vara hans son. Jag var uttråkad, takplåten till trots. Jag ville därifrån, kanske för att finna mig själv.
Det var då jag träffade Gunnar. Han hade tydligen varit i Indien för att finna tillfredsställelse, men fann bara oengagerat sex och könsjukdomar. Han var ingen intressant typ, så jag lämnade den fejkade norrmannen och for till Dalarna, där en grupp udda personligheter i ett kulturstött new-age-projekt skulle utvecklas. Jag kände genast igen mig. Humörsvängningar, otrohet och överdriven positivism översköljde mig på ett befriande lättfattligt sätt, och i skenet av den senaste tidens kulturstödsdebatt kände avslutningsshowen som pricken på det i som glatt mig så den senaste månaden.
Kursen var över, och på resan till Lönsboda tvingades jag utstå irriterande pseudomusik och obefintlig utsikt. Men Lönsboda, denna nordskånska metropol, hade det mesta från HippHipp-galleriet, och en återväckt Samatha Fox på köpet. Jag roades av invånarnas minnen och funderingar kring Sam Fox-incidenten, och fanna att jag ville fortsätta min musikaliska resa i den nordiska glesbygden. Luftgitarren var redan packad, och snart befann jag mig med en vansinnig samling färgstarka karaktärer på väg till VM i norra Finland, och jag ville inte därifrån.
Jag var dock tvungen, ty Meg Ryans bröst hägrade. Visst, hon är snygg och duktig på många sätt, men jag kunde inte förstå varfor hon inte med lätthet insåg vem mördaren var. Några brunvita minnen från barndomen, skruvade och förvrängda, gav henne dock vissa pluspoäng.
Morgonen därpå vaknade jag i Japan med en dubbelgångare i lokalen. Han var meningslös, oförklarlig, ologisk och överdriven, men kändes ändå småkul på ett sätt som bara funkar klockan nio i ottan. När jag ser tillbaka tänker jag att jag nog lika bra kunde klara mig utan.
Istället för att duscha dök jag ned i en slovakisk pool med anor från kriget. Bassängens frekventa besökare berättade med skiftande intresseväckan om sina emellanåt mångåriga erfarenheter från plaskdammen. Sen hamnade jag i ett kronologiskt Wonderland. Personerna runt mig kändes verkliga, påträngande, äkta, och jag kastades handlöst i tid och rum. Innan jag hunnit smälta allt och tappat ett tjog och ett gram kände jag mig tillfreds med händelsutveckligen. Jag knöt ihop säcken på ett i mitt tycke exemplariskt sätt och återvände för att se So 90’s på MTV.
Katja visade sig vara betydligt mer mångbottnad än jag, som gammal trött politisk korrespondent, räknat med. Hennes energi och mörka hemligheter kontrasterade mitt självpåtagna lugn med en frenesi som gav en ny dimension till den sena söndagkvällen. En smittsam energi, visade det sig, då det gav mig ork att som vaktpatrull i gränsen mellan Libanon och Israel observera en söt och välmenande, om än bagatellartad, kärlekshistoria med pappersdrakar i luften.
När så en obstinat japan som blivit mobbad i barndomen försökte döda mig började jag tvivla på godheten, men en brådmogen, glasögonprydd argentinsk pojke fick mig att se världen i ett nytt ljus. Hans oförfalskade optimism och målinriktade godhjärthet påverkade mig, och plötsligt infann sig en känsla av att det där med sol, sommar och skratt inte blott är en myt. De underbara invånarna i fiskehålan St. Marie-La-Mauderne bidrog ytterligare till denna känsla av upprymdhet, och många gånger skrattade jag hjärligt med folket i fiskafänget.
Men säg den lycka som varar för evigt. Jag befann mig plötsligt i en dansk Lynch-light värld befolkad av fejkade tvillingar som inte var ett dugg lika och som tydligt ville visa mig diverse kroppsprodukter. Jag avböjde och for istället ut till en mycket trivsam, om än något känslomässigt tillskruvad sista-natten-med-gänget-fest i norska skärgården. En fest utan baksmälla, skulle det visa sig.
Det var turbulenta tider. En till mig närstående familj tvingades ta sig nya namn och gömma sig i en stuga på landet, och med deras hjälp fick jag se kuppen ur ett annat perspektiv. Jag tog dock raskt avsked, eftersom de inte tycktes ha några egentliga problem, och begav mig down under. Kul för Toni att hon lyckades överbrygga kulturskillnaderna, men det var ju även lite trist det som hände med japanen.
Om man vill fly verkligheten kan man ju alltid lajva. Jag tror dock inte det är något för mig, men de verkar ju ha kul, de som håller på. Ett annat, och mig mångt kärare sätt att fly verkligheten är att läsa serier. Kristallkulorna/Solens tempel är nog favoriten, men jag fick efter ett seminarium med Georges Remi djupare inblick och planerar att mycket snart återläsa de fantastiska äventyren i ett nytt ljus. I serievärlden är det ofta väldigt strikt uppdelat i svart och vitt, i gott och ont. Så även på irländska katolska uppfostringsanstalter, tydligen. Jag vet att jag borde engagera mig mer, men jag antar att jag blivit något avtrubbad de senaste åren.
Mille är en intressant, mångbottnad tjej, men jag vet inte om jag ger så mycket för hennes småbrottsliga eller hiphopande pojkvänner. Då blev jag betydligt mer upprörd över hur en till synes balanserad och respektabel amerikansk familj ruvade på mörka hemligheter som svällde över de konkreta perversionerna. Jag tvingades ta ställning själv, vilket alltid är svårt, men även utmanande på ett självförnyande sätt.
När så tysken gick in i Paris kände sig Emmanuelle tvingad att ty sig till en ung förrymd straffånge, och jag imponerades av det lugn och den balans hon besatt i en trängd situation. Långt från den franska landsbygden, men desto närmare till en verklighet jag är betydligt mer familjär med, blev Sofie skolans ho, utan att ha förtjänat det. Jag led med henne, och applåderade henne när den enkla, men effektiva vedergällningen kom. Jag kommer aldrig stänka ketchup igen.
Carl Johan är en intressant man. Han lyckas alltid säga saker på ett, för att vara konstnär, okonstlat sätt. Det är imponerande, det sätt på vilket han bygger broar mellan det blå blodet och den blå kragen.
May visade sig vara mer frikostig än kutymen gör gällande, men själv tycker jag nog den kutymen är något förlegad. Jag kunde helt enkelt inte uppbringa speciellt mycket engagemang för hennes förehavanden. Men Daniel och David råkade samtidigt ut för en hel del otäckheter som inte borde få förekomma i dagens sekulariserade västvärld.
Otäckheter av ett annat slag skedde samtidigt i frankofona Canada, men jag gillar inte att folk upprepat berättar för mig vad jag sedan länge listat ut. Eftersom jag är föga kräkmagad hade jag dock ganska kul så länge det varade. Jag kanske är lite morbid, trots allt.
En morbid och cynisk grundsyn på tillvaron underlättar livet i Serbien, insåg jag, då min kompis Jagoda fann kärleken under roande och oväntade former på snabbköpet.
Jag lämnade Balkan och befann mig plöstligt i ett charmant skrotlandskap, där allt var som det borde och allt gick lätt. Jag gick i ett slags förnöjsamt rus, och ville inte tillbaka. Men planet till Rom via Köpenhamn skulle avgå snart, och jag fick aldrig grepp på om Maria ville med eller inte. Jag var uttråkad, och satte mig i skybaren på et sjangdobelt hotell i Tokyo. Det var där jag träffade den underbara Scarlett. Jag vet inte vilket slags känslor som bubblade, men det var några fantastiskt chosefria och underhållande dagar i Japan.
När jag återvände hade Andreis och Ivans pappa gjort detsamma, efter tolv års frånvaro. Jag har inte många rubel över för den mannen, och jag förstår till fullo brödernas frustration och hjälplöshet.
Jag lämnade grabbarna och gick bort till museet, där Vermeers ”Flicka med pärlörhänge” hängde. Jag insåg att min vän Scarlett uppenbarligen hade släkt i Holland på 1600-talet, ty det var så likt att jag häpnade. Samtidigt vevades John Lee Hooker och Willie Dixon i hörlurarna, och jag for till Mississippi för att söka bluesens rötter. Jag fann inte så värst mycket, men det var varmt och skönt där nere i södern. Icke desto mindre kändes det skönt att komma tillbaka till mindre fuktiga norden, och plocka upp två liftande onelinersprutande fjortisar på deras resa mot vuxenvärld och rockfestival. Min finska var dock lite rostig, så jag var aldrig riktigt säker på om de var från Åmål eller ej.
Tillsammans med en författare, en professor, en forskarstudent, en kåkfarare och en skådespelardiva lyckades jag, efter många spring i dörrar och biljagande på gator och torg, rädda ett förråd tungt vatten från ondskefulla nazister och lömska femtekolonnare. Vatten lika tungt som det som låg över varje väg, gata och trottoar i staden. Jag var tillbaka i ett snömoddigt Göteborg.
---(c)martin smedendahl 2004---