genom Martins alltmer rödsprängda ögon....

Festivalens hemsida

Eftersom Peter Jacksons The Lovely Bones egentligen inte var med på programmet så har jag valt att inte låta den tävla i de tunga kategorierna. Det hindrar inte att den kan komma att dyka upp i Årets… nedan, men vi börjar med di tunga:

Bästa regi, nominerade:

Suzi Yoonessi, Dear Lemon Lima
Dagur Kári, The Good Heart
Emil Jonsryd, 7X / XXXXXXX - Lika Barn Leka Bäst
Sally Potter, Rage
Warwick Thornton, Samson And Delilah
 

Bästa kvinnliga huvudroll, nominerade:

Pernilla August, Miss Kicki
Helen Elizabeth, Don’t Worry About Me
Agnieszka Grochowska, Upperdog
Eva Green, Cracks
Marissa Gibson, Samson And Delilah

Bästa manliga huvudroll, nominerade:

Ed Gaughan, Skeletons
Brian Cox, The Good Heart
Nicolas Cage, Bad Lieutenant: Port of Call New Orléans
David Thornton, Here and There
Rowan McNamara, Samson And Delilah

Bästa biroll, nominerade:

Ludwig Palmell, Miss Kicki
Anne-Marie Duff, Nowhere Boy
Paprika Steen, Skeletons
Martha West, Creation
Steve Buscemi, Rage

Bästa långfilm, nominerade:

Cleanflicks
Dear Lemon Lima
The Good Heart
Fish Story
Brothers
 

(Vinnare avslöjas långt nedan)

och i vanlig ordning, helt sonika årets...

…skurk: Stanley Tucci, The Lovely Bones

…manus: Fish Story

...kortfilm: Nudisten

...scenografi: The Lovely Bones

...bottennapp: Everyone else

...besvikelse: Valhalla Rising

...biograf: Draken (för personalens skull, och i viss mån duken, salongen, ljudsystemet, stolarna…)

...mat: Mannerströms gulaschsoppa

...väder: Kallt, snöigt, kallt. Och snöigt.

...tema: Tonåringar i trubbel

...träsmak: Stadsbiblioteket

...fan att jag inte lyckades se den: Eleganten från vidderna

...vinjettfilm: Drakfostret, topp-tre (någon besökare undrade om den var animerad. Nej, Lennart Nilsson hade varit inne och filmat i ett riktigt drakägg…)

...animerade: First Squad – Moment of Truth

...foto: The Lovely Bones

...bristvara: Starka mansporträtt

...mest ojämna: First Squad – Moment of Truth

...framtidslöfte: Saoirse Ronan, The Lovely Bones

...bör man nog fånga på bio: A Single Man

...läsning: Programmet och Dream Hunter av Neil Gaiman

...bästa plats: Längst fram, närmast mitten, de exklusiva personalplatserna på Pustervik

...musik: White Stripes

...åh fan?: Man kan, om man är personal och ber infofolket snällt, gå ut på skärmtaket över Draken-entrén för en nypa frisk luft

...jag mötte Lassie: Jag lyfte ut José Gonzales dotters barnvagn, vilken stod väldigt mycket i vägen. Familjen Gonzales följde med ut och var mycket trevliga

...dokumentärer: Cleanflicks, Starsuckers

...rysligaste: The Forbidden Door

…sexuella läggning: homosexualitet

…tatuering: Natalie Portman på vänsterarmen

...mest GFF 1992-2004: Blessed

…Mads: Valhalla Rising

…vackraste: Natalie Portman

Och vilka vann, då?

Bästa regi: Sally Potter, Rage
 

Bästa kvinnliga huvudroll: Eva Green, Cracks
 

Bästa manliga huvudroll: Brian Cox, The Good Heart
 

Bästa biroll: Anne-Marie Duff, Nowhere Boy

Bästa långfilm: Dear Lemon Lima

Världskrigskrönika

Martin är ung jude i andra världskrigets Tjeckoslovakien. Han har blivit misinformerad om koncentrationslägrenas syfte, och anmäler sig frivilligt. Snart inser han sitt misstag och lyckas undkomma. Han går med i motståndsrörelsen, men ser sig tvingad att dölja sitt judiska ursprung.

Med lite nya grepp och ett konsekvent utnyttjande av den enskilde individens synvinkel på ett stort händelseförlopp skildrar Jirí Chlumský hantverksmässigt denna krigspekoral. Det som saknas är den svarta humor som annars brukar vara närvarande i film från forna östblocket, och det är synd. Broken Promise blir just det, och festivalens sista film får nöja sig med 3 fotbollar av 6.

Smugglaraction

Kristófer har lagt sin brottsliga bana bakom sig. Tror han. När hans svåger Arnór tvingas dumpa sin ytterst värdefulla smuggellast får han råbarkade skurkar efter sig, och Kristófer tvingas hjälpa honom göra en sista stöt. Medan Kristófer och Arnór har sina egna bekymmer ombord och i Rotterdam, händer det andra otäcka ting hemma på Island.

Tankarna går osökt till den danska gangsterfimvågen från millennieskiftet, och Oskar Jónasson har ett nästan lika gott handlag som Winding-Refn, A T Jensen och grabbarna. Det är rått och brutalt utan att gå överstyr, historien tar lagom oväntade vändningar och man känner för protagonisterna. Reykjavik-Rotterdam smugglar in 4 expressionistiska målningar av 6.

Tonårsutanförskap

Samson och Kitty (även känd som Delilah) lever i tassemarkerna. På många sätt hatar de varandra, men då Samson får frispel efter för mycket bensinsniffande och Kitty beskylls som ansvarig för sin mormors död flyr de bägge till utkanten av stan. De kommer närmare varandra, men kanske ändå längre från samhället. Och de är aboriginer.

Med nästan plågsamt långsamt berättartempo förtäljs den mer eller mindre dialoglösa historien om dessa två outsiders, suveränt gestaltade av Rowan McNamara och Marissa Gibson. Och det blir bra. Det blir gripande, äkta, obehagligt. Konsekvent nog undviker Warwick Thornton att gå i sagoslutsfällan och levererar en tänkvärd produkt. Samson and Delilah prickar in 4 turistfällemålningar av 6.

Internatdrama

I 30-talets Storbritannien, på en internatskola för tonårsflickor, har hela simhoppstruppen ett starkt och lite suspekt band med tränaren Miss G. När en spansk utbytesstudent anländer förändras ordningen i gruppen.

Miss G är en komplex karaktär, och Eva Green gestaltar henne exemplariskt. Historien tar några oväntade vändningar, men på det stora hela känns det som något man sett förut. Den allmäna stämningen och nästan allas skådespelarinsatser lyfter till slut upp Cracks till 4 mollbergare av 6.

Giftasdramedi

Robert är en cynisk fd musiker boende i New York. Till och från jobbar han som flyttgubbe med Branko, från Serbien. Branko föreslår att Robert ska åka till Belgrad och gifta sig med hans flickvän, så att hon kan få grönt kort till USA. Motvilligt, och efter löfte om en rejäl summa pengar, far han till Serbien, men saker går inte helt enligt planerna.

Det är förutsägbart, men ganska småkul. David Thornton är bra i huvudrollen, och några av de värsta romcom-klichéerna undviks. Here and There får 3 saxomafoner av 6.

Ennuidrama

När Delia vinner en bil genom att skicka in juiceetiketter far hon med sin mor och far till Bukarest för att spela in den reklamfilm som är ett villkor för att få bilen. Alltmedan dagen går, ljuset försvinner och tagningarna måste göras om försöker föräldrarna övertyga sin dotter om att sälja vinstbilen innan den tappar i värde.

Meh. Ganska trist och inte mycket händer. Umbärligt. The Happiest Girl in the world får 2 etiketter av 6.

Punkdokumentär

För några år sedan skrev Michael Muhammad Knight en bok om fiktiva muslimska punkrockare. Musikintresserade muslimer runt om i USA läste den och startade punkband på riktigt. För att sprida subgenren samlade Knight ihop en knippe band och turnerade runt i landet, och vissa tog även en tur till Pakistan för ett par spelningar.

Intressant koncept och intressant inledning. Dock, efter spelningarna på det muslismka konventet, då de faktiskt blir handgripligen röjda av scen, tappar man intresset något. Var är konflikterna? Det förväntas vara punk; ta ut svängarna mer! Taqwacore: The Birth of Punk Islam får 3 gröna bussar av 6.

Bluesöde

Bad Blake är en avdankad blues- och countrymusiker med alkoholproblem och dåligt hjärta. Under sin turné i diverse hålor i amerikanska södern träffar han journalisten Jean. Tycke uppstår, men efter att ha råkat tappa bort Jeans lille son inser Bad att han måste rensa upp i sitt liv.

Det är lite klichémässigt, men med en Jeff Bridges i toppform och med spetsiga biroller i bl a Robert Duvalls skepnad blir det både välagerat och opretentiöst. Crazy Heart dunkar in 4 ackord av 6.

 Drogkorrumption

Lt McDonagh är en hårt knarkande och rejält korrumperad snut i New Orléans. Det är strax efter Katrina, och han utreder ett kvintettmord. Hans metoder är långt ifrån vad regelboken anger, han har kopplingar till drogmaffian och till de prostituerade. Hans illegala, oärliga och högst omoraliska arbetsmetoder skaffar honom snart mycket mäktiga fiender, på båda sidor av lagen.

Nicolas Cage är klockren i titelrollen. Trots att han är ett svin så känner man ändå viss sympati med honom, ty när det kommer till de riktigt grova brotten (såsom mord) är han helt och hållet på lagens sida. Werner Herzog berättar sin historia utan socker, men ändå med en skönt avslappnad hållning. Intresset hålls inte riktigt vid liv hela filmen igenom, utan det blir emellanåt lite svajigt, men på det stora hela är Bad Lieutenant: Port of Call New Orléans en sevärd snutrulle och får 4 dansande själar av 6.

Lola-rennt-pastisch

I HBT-världens huvudstad, San Francisco, är Lola på gränsen att inleda ett seriöst förhållande med sin date för de senaste månaderna, Casey. När Casey är på väg att landa ett lukrativt reklamkontrakt har Lola väldigt lite tid att leverera bilderna hon plåtat för ändamålet, och historien utvecklar sig på tre olika sätt, baserat på en ytterst liten tidsmässig skillnad i hur hon tar ett trasigt trappsteg i sitt hus.

Det är sålunda exakt samma grundkoncept som i Lola Rennt, men Tykwer gjorde det smartare, rappare och framför allt först. Men Siedler/Silers film är snarare en komedi, så man får åsidosätta den skamlösa idéstölden (och kanske kalla det för hyllning?) och bara flyta med i historien/-erna. Några skratt blir det, och man småler mest hela tiden. Om man ledigt ignorerar Tykwer-stölden så är det svårare att acceptera filmens gigantiska plot hole: Lola har en timme på sig att leverera bilderna till andra sidan stan. Att hon inte mailar dem... Nåja, And then Came Lola får, pga att det är en heltigenom trivsam rulle, 3 lesbianer av 6.

Fjortishistorier-som-vävs-samman

En dag i Melbourne är några olika tonåringar på vift. Vi får bl a följa Katrina och Tricia och deras snatteriäventyr och Orton och Stacey, på flykt undan deras mamma och hennes svin till karl. Halvvägs in byter filmen perspektiv, och vi får istället följa föräldrarnas öden samma dag.

Denna australiensiska människöden-vävs-samman-historia är mycket välbalanserad, de olika historierna griper tag utan att bli påträngande, situationerna är trovärdiga, om än tillskruvade, och skådespeleriet är utmärkt. Lite väl mycket misär är det förvisso, men inte mer än att Blessed plockar in 4 UFF-containrar av 6.

Vikingavåld

Den stumme One-eye är träl och en brutal krigare. Han kämpar sig fri och slår följe med ett gäng skotska kristna som ämnar bege sig till det heliga landet. Men enligt den lille pojken som fungerar som hans språkrör är han från Hel, och det verkar vara dit han tar dem.

Nicholas Winding-Refn har gjort mycket bra filmer i sina dagar. Så icke nu. -Här får du ett rött färgfilter, en synth, lite lajvrekvisita och en satans massa lera. Iväg och gör film med dig! -Men handling, då? Eller nåt budskap? Någon antydan till mening? -Nä, det behövs inte. Gör du det bara tillräckligt långsamt och blandar in explicita våldsscener så kommer folk tro att det är en jättedjup och konstnärlig film. Valhalla Rising är pretentiöst dravel. Dock vågar Winding-Refn göra film i vikingagenren, vilken det tycks vila en förbannelse över (ärligt nu, har någon någonsin sett en bra vikingafilm?), och som tröstpris får han 1 utdragen seglats av 6.

Häktesvåldsdrama

Rune tas in på anstalt. Han blir genast utsedd till hackkyckling och tvingas ta till alla till buds stående medel för att hålla sig på god fot med den rådande fängelseeliten. När han hittar en lösning på att smuggla varor till det rivaliserande gänget ser det lite ljusare ut, men snart nog blir han påkommen, och hämnden blir inte nådig.

Grått, rått, brutalt, äkta. Så kan filmen med festivalens kortaste namn sammanfattas. R får 3 kinderägg av 6.

Nekroporteringskrigsanime

Under andra världskriget håller ryssarna stånd mot nazisternas framfart. Men inte bara god strategi, tappra soldater och kraftfulla vapen används i kampen. Man har specialtränat en trupp med övernaturliga förmågor, för att sätta stopp för den armé av demonkrigare som tyskarna har uppkallat från dödsriket.

Det är oerhört snyggt animerat. Det tecknade varvas med live action-intervjuer med folk som var med under kriget, som jobbade med det ockulta inom underrättelsetjänsten odyl. Eller de kanske är lite fiktiva. Grundkonceptet kanske känns lite fånigt, om än nydanade, men det är alltid kul att blanda genrer. First Squad – Moment of Truth är matineanime i högt tempo, lägger upp bollen för en lång serie kommande filmer och erhåller 4 små nallar av 6.

Relationsremake

Sam är marinsoldat och skickas till Afghanistan samtidigt som hans bror Tommy släpps ut från fängelset. Snart får Sams fru Grace beskedet att han är MIA, förmodad död, och hela hennes värld rasar samman. Men Tommy finns där för henne och barnen. När det sen visar sig att Sam har överlevt och hållits fången i ett afghanskt läger blir det minst sagt ansträngt när han desillusionerad återvänder hem.

Kanske hjälper det att inte ha sett Susanne Biers original. Tobey Maguire spelar distanserad marinsoldat med den äran, Jake Gyllenhaal är trovärdig som ångerfull kåkfarare och Natalie Portman är alltid Natalie Portman. Dessutom gör Sam Shepard en enastående insats som brödernas krävande far, och Bailee Madison och Taylor Geare som de små döttrarna lyser starkt. Jim Sheridan spelar skickligt på de uppdämda känslorna och en film som har U2:s Bad i bakgrunden och Natalie Portman i förgrunden kan knappast slå fel. Brothers får ihop 5 skridskor av 6.

Tevepekoral

Gulabi är barnmorska och den enda muslimska kvinnan i den lilla fattiga byn utanför Bangalore. Hon älskar film, och far varje kväll in till stan för att gå på bio. När byns matriarks dotter ska till att föda sitter hon i salongen och vägrar jobba. För att övertala henne skaffar matriarken henne en färgteve, så nu kan hon se på film varje dag. Det gör snart alla andra kvinnor i byn när männen är ute och fiskar, och snart klandras hon för alla nya drömmar och visioner kvinnorna får, för det dåliga fisket och för att en muslimsk man, som har Gulabi som en av sina fruar, med sin moderna stora fiskebåt tar all den lilla fångst som finns. Och allt är tevens fel....

Det första man inser är att utanför Bollywood har man inte mycket pengar till att göra film: Bild och ljud är helt bedrövligt, den efterinspelade dubbningen är skrattretande, och man har inte direkt lyckats anlita Indiens motsvarighet till Meryl Streep och Robert DeNiro. Men berättarglädje och en bra historia kan räcka långt, så Girish Kasaravalli virkar ihop en engagerande historia, där man upprörs över den medeltida kvinnosynen som följer i religionens fotspår, man känner med de fattiga byborna och man smittas av Gulabis entusiasm för rörliga bilder. Gulabi Talkies får 4 rupies av 6.

Modefejkumentär

Michelangelo bevakar, som skolprojekt, lanseringen av en ny parfymdoft med tillhörande modeshow. Han kommer många av de inblandade nära inpå livet, men mystiska olyckor sätter käppar i hjulet för dem alla.

Det är ett unikt berättardrag hon tar till, Sally Potter. Utan att avslöja för mycket kan jag erkänna att filmens ljudbudget vida överstiger scenografi-, rekvisita- och specialeffektsbudgetarna sammanlagt. Med idel gedigna skådespelarinsatser (Dame Judi Dench, Steve Buscemi, Diane Wiest för att nämna några), tänkvärda repliker och en bra historia skapas ett unikt och av betraktaren tankekrävande litet guldkorn. Rage nosar på mer, men får nöja sig med 4 färger av 6.

Relationsrevolt

Chris och Gitti har ett passionerat förhållande. De har lånat hans föräldrars lyxvilla i Italien och njuter av semestern, de älskar och de grälar. Men Gitti är labil, och med introduktionen av det harmoniska paret Sana och Hans tar turbulensen nya tag.

De båda huvudpersonerna är irrationella och konstiga, den ena mer än den andra. Men de är inte excentriska på något intressant vis, bara otrevliga, småaktiga, trista. Ingenting händer, grälen är meningslösa, passionen är obegriplig och händelsen utvecklar sig inte alls. Två timmars vånda måste man plåga sig igenom innan eländet äntligen tar slut. Det fina fotot och det vackra landskapet hjälper Everyone Else upp till 1 magplask av 6.

Fjortismisär

Förorten någonstans i Sverige. Det är fattigt, skolungdomarna är rotlösa och alla känner sig utanför eller utsatta på något vis. Efter ett butiksrån med dödlig utgång råkar den mest mobbade killen i skolan hitta mordvapnet, och allteftersom trappas konflikterna upp, och sju skott avlossas.

Till en början verkar det som vilken förortsmisärfilm som helst: Grått, kallt, röd täckjacka, mobbing. Men Emil Jonsryd bygger skickligt upp händelseförloppet, och får ut gedigna insatser av de flesta av sina unga skådespelare. Några logiska luckor till trots, så är 7X / XXXXXXX - Lika Barn Leka Bäst en väl ihopvävd historia och får 4 skott av 6.

Internkris

Charles Darwin har återvänt efter sin världsomsegling med the Beagle, och kämpar nu med att sätta på pränt de hypoteser han formulerat under sin upptäcktsfärd. Men ju närmare han kommer sanningen om arternas ursprung, desto längre kommer han från sin tro på den kristne guden. Till slut tvingas han överge sin teism fullständigt, vilket skapar en närmast olösbar konflikt med hans älskade, men starkt religiösa fru.

Det börjar helt fantastisk, med vackert foto, enastående klippning och gripande berättande. Men snart tappar filmen tempo och handlar mest om hur Darwin ojar sig, är sjuk och hallucinerar om sin döda dotter (magnifikt spelad av Martha West). Det känns som om man avsiktligt valt att tona ner hur effektivt Darwins livsverk tar udden ur kristendomens och andra religioners dogma för att inte mötas av bojkott på den ultrareligiösa amerikanska marknaden. Synd, för Creation hade kunnat bli riktigt bra om man vågat köra på ordentligt, men får dessvärre nöja sig med 2 havstulpaner av 6.

Rektangeldrama

Per kommer hem till Norge efter en sejour i Afghanistan som FN-soldat. Han har blivit uthängd i pressen och fått avsked, så han påbörjar sina universitetsstudier och flyttar in i en liten trång lägenhet i Oslo. Grannen är en adopterad tjej, vars väninna är hemhjälp från Polen. Sonen i familjen väninnan jobbar för är också adopterad och flyttar temporärt hem efter en svacka på jobbet. Snart knyts trådarna ihop.

Ett smart manus och intressanta karaktärer bidrar till att lyfta upp denna lagom komplexa historia, och ett extra plus går till Agnieszka Grochowska i rollen som den livsbejakande Maria. Sara Johnsen har åstadkommit ett fint hantverke, och Upperdog får 4 pudlar av 6.

Lögnromcom

Steven är en patologisk lögnhals. Han har ljugit hela sitt liv, mest för sig själv. När han är nära att dö i en bilolycka bestämmer han sig för att sluta ljuga för sig själv och sin fru och kommer ut som homosexuell. Dock ersätter han snart den lögnen med andra; han blir en con artist och charaden fortsätter.

Första intrycket man får, av trailers och affisch, är att detta är en flamsig bögkomedi, men skenet bedrar. Det är förvisso komik, men humorn är lågmäld och historien kretsar snarare om förhållande och bedrägeri, kärlek och vänskap. Det faktum att kärleksparet är två män är sekundärt. Jim Carrey håller tillbaka sitt annars ofta överdrivna spel, och Ewan MacGregor gestaltar en mycket sympatisk karaktär. I Love You, Philip Morris är en film som överraskar positivt, och får 4 rymningsförsök av 6.

Apokalypsskröna

År 2012 går världen under. En stor komet far mot jorden, och ingenting kan stoppa den. Eller kan det? Den japanska punklåten Fish Story kan innehålla en lösning, och sätter igång en serie händelser vilka redovisas på olika tidsplan under resans gång.

Uttrycket genreöverskridande är väl tillämpbart här. Det bjuds på komedi, action, martial arts, rockdrama och Tarantino-kronologi i en yvig skröna som på ett beundransvärt sätt syr ihop alla trådar mot slutet. Med sköna blinkningar till en mängd andra filmer och med en berättarglädje som är ständigt närvarande har Yoshihiro Nakamura kreerat en katastroffilm långt från den trötta normen. Fish Story reser upp 5 omkullvälta cyklar av 6.

Nazikval

När yrkesmilitären Lars får sparken är det uppenbart att det är hans homosexualitet som är den verkliga orsaken. Desillusionerad söker han sig till den lokala falangen nynazister, men finner sig i inre kval och motsättningar när deras aversion mot minoriteter även inkluderar homosexuella. Inte blir det lättare när en av de mer hårdföra nassarna motvilligt börja ta sig ut från djupt, djupt inne i garderoben.

Att inte göra jämförelser med Brokeback Mountain är svårt. Men där Jake och Heath bara är offer för en oförstående samtid och därmed lätta att känna sympati för fordrar det en hel dos överseende för att känna med huvudpersonerna här. De är trots allt nazister. Dock kan ju en film vara bra även om man inte hejar på huvudpersonen, så Brotherhood får 4 bomberjackor av 6.

Bardramedi

Jacques är en bitter gammal cyniker med dåligt hjärta. Han driver en sjabbig bar i New York, och efter sin femte hjärtattack känner han att någon bör ta över verksamheten efter hans troligen snara hädanfärd. På sjukhuset träffar han Lucas, en hemlös ung man som nyss misslyckats med ett självmordsförsök. Tillsammans sköter de baren, och den gamle cynikerns bitterhet blandas med den  godhjärthet Lucas besitter. Men allt kommer till sin spets när den medellösa flygrädda flygvärdinnan April kliver in i baren utifrån regnet.

Dagur Kari gör sin första engelskspråkiga film, och han har hittat en nästan outtömlig reservoar av tänkvärda, roliga och visa repliker. Brian Cox är i storform i huvudrollen, och det är en perfekt avvägd blandning av tragik och komik hela resan igenom. The Good Heart förtjänar lätt 5 konjaksmarinerade ankor av 6.

Duelldrama

Mathieu lever ett lyckligt liv som pianist med sin fru och son. Emellanåt far han dock iväg  för att bo med sin mor och sin depressive bror, Pauls stora passion är återskapande av slag från Napoleontiden, och Mathieu, som en gång var en framstående fäktare, följer med på ett av broderns rollspel. Men deltagarna är lite väl method actors, och snart får Mathieu känna konsekvensen av att förorätta 2:a gardets kapten.

Det är rakt igenom en skickligt berättad historia, med snyggt foto och lagom stora åthävor. Detta innebär dessvärre också att det hela blir lite trist, platt och förutsägbart. Men mot slutet hittar Denis Dercourt en twist som höjer upp filmen ett snäpp. Tomorrow at Dawn skrapar ihop 3 sablar av 6.

Brailledokumentär

Antoine bor i Montréal. Han är sex år, har livlig fantasi och är blind sen födseln. När han inte går i skolan brukar han och hans vänner lösa kniviga fall i deras detektivbyrå.

Det börjar väldigt bra; Antoine framstår genast som ett mycket begåvat barn och han väcker sympati och engagemang per omgående. Men ganska snart går filmen i stå, och inget mer händer. Inte förrän eftertexterna kör igång, med inklippta kommentarer från Antoines klasskamrater, får filmen liv igen. Laura Baris dokumentär skulle må bra av att klippas ner till kortfilmsformat, men fram tills dess får Antoine nöja sig med 2 punkter av 6.

Gangstanimation

 I ”Da Hood” i en fransk storstad försöker ett gäng vinddrivna existenser få ihop pengar till en semesterresa. Det blir, som vanligt i hoodfilmer, en evig hetsjakt på knark, brudar och cash. Till slut eskalerar allt till en bombastisk final i en flådig villa.

Det pratas franska, men den engelska textningen är på gangsta. Bakgrunderna är oerhört snyggt animerade, och tempot är rappt. Det blir en del höga skratt och en del småfniss. De fyra sidohistorierna vävs snyggt ihop i slutet, så att humorn emellanåt är ganska pubertal ursäktas. För min del är den en småkul en-och-en-halv timme, för den som gillar hip hop och street blir det troligen ännu mer underhållande. Round Da Way får 4 tags av 6.

Fjortiskomedi

 Vanessa bor i Fairbanks, Alaska, och är handlöst förälskad i Phillip. Han är dock en egocentrisk skitstövel och krossar hennes hjärta gång efter annan. För att bevisa för sig själv att hon inte är en fubar, anmäler hon sig till skolans eskimåolympiad och finner en hel mängd riktiga kompisar i processen.

Om man tänker att Rory Gilmore en gång i tiden var fjortis med enhörningar och regnbågar och en rebellisk-ungdom-fas och blandar in lite Glee och Fucking Åmål så kommer man en bit på väg mot vad Suzi Yoonessi har åstadkommit. Men det är mer än en vanlig high school-komedi. Stereotyperna är inte så stereotypa, flickans kärleksobjekt är inte quarter back och cheerleadern är inte en hjärtlös, ytlig bitch. Dear Lemon Lima, I give you 5 onions out of 6.

Discdokumentär

 I Utah finns världens största ansamling av mormoner, och hela delstaten är, även med amerikanska mått mätt, oerhört religiös. Således har genomsnittskonsumenten en sån moralångest att de inte kan se filmer så som filmskaparen avsåg, och företagen har hittat en nisch: Att klippa bort allt vad våld, sex, nakenhet och svordomar heter och sälja som om det vore den riktiga produkten. Till sist reagerar Hollywood, och företagen som slaktar filmerna och videomånglarna som hyr ut och säljer dem blir stämda.

 Det är, till en början, oerhört rappt och träffsäkert berättat. Man hånler åt amerikanernas moralpanik, och man skrattar åt de patetiska försöken Cleanflicks och andra klippningsföretag gör när de, utan minsta sinne för filmens kvaliteter, suddar bort allt våld från The Matrix, alla bullshit-repliker från Saving Private Ryan och förser Kate Winslet med en t-tröja i Titanic. Hade man bara valt att fokusera på det absurda i idén de religiösa har om vad folk får och inte får se hade det blivit bra nära en fullpoängare. Dessvärre mixar man mot slutet in en bit om hur det visar sig att en av videouthyrarna bakom ytan är en man som inte drar sig för att betala för sex med tonårsflickor, en subhistoria som tyvärr tar lite fokus från huvudämnet. Trots det är Cleanflicks en mycket underhållande dokumentär, och får 4 piratkopior av 6.

Britromcom  

Efter ett engångsligg hittar David materialet till en presentation hon ska ha i Liverpool. Han tar första bästa buss upp för att ge tillbaka det, bara för att upptäcka att hon redan har en kille. Efter en hård natt på puben träffar han den söta spelassistenten Tina, och de tar sig runt i Liverpool i jakt på sevärdheter och livsvisdom.

 Mycket prat, mycket humor, lite dramatik och reella och sympatiska huvudkaraktärer bidrar till en skön må-gotthistoria. Dramaturgiskt följs en standardmall som drar ner intrycket lite, men den sköna Liverpooldialekten och filmens allmänt sköna stämning gör att Don't worry 'bout me landar på 4 stora nallar av 6.

Regimregi 

Khieu Samphan var en av Pol Pots närmaste män och en av ledarna bland Röda Khmererna i 1970-talets Kambodja. Trettio år efter den vietnamesiska arméns befrielse av Kambodja står han inför krigstribunalen i Pnohm Phen, åtalad för krigsbrott, brott mot de mänskliga rättigheterna och folkmord. Men den vältalige och karismatiske 77-åringen nekar till all kännedom om och inblandning i ohyggligheterna som Röda Khmererna genomdrev.

Det är tämligen lätt att göra en gripande dokumentär med ett sådana starkt och ethosframkallande grundmaterial, och David Aronowitsch och Staffan Lindberg har, vid sidan av Khieu Samphan själv, hittat intressanta intervjuobjekt, inte minst ett av offren för regimen, nu drygt 40-åriga Theary. Icke desto mindre följer filmen dokumentärens standardmall, så Facing Genocide - Khieu Samphan and Pol Pot får 3 ondskefulla franska advokater av 6.

Tankklaustrofobi

 Under Israel-Libanon-kriget 1986 får vi följa krigets vedermödor inifrån en stridsvagn. Kvartetten därinne är redan krigströtta och blasé, och inte blir det lättare av att de får nya direktiv av en hårdför officer, utan att få reda på de bakomliggande skälen.

Det är trångt och intimt. Man känner sig lite som om man var på plats, och Samuel Maoz har fått in många starka scener. Dessvärre är det svårt att identifiera sig med besättningen, och det blir till slut lite långdraget, så Lebanon får nöja sig med 3 hylsor av 6.

Javadrama

 Maria driver en kaffeplantage i ett icke namngivet afrikanskt land. När oroligheter mellan regeringstrupper och rebeller bryter ut, räds hennes arbetare för sina liv och lämnar farmen, samtidigt som hennes ex-make smider ränker och hennes son gör en tonårsrevolt. 

Det är långsamt, vackert och dåligt förklarat. Isabelle Huppert är bra i huvudrollen, och emellanåt gnistrar det till med några välskrivna och galant exekverade scener. Oftast är det dock mest trist, så White Material får 2 kaffebönor av 6.

Parakriminologi

 Kollegerna Davey och Bennett jobbar med att städa upp i människors känsloliv, städa ut metaforiska skelett ur garderoben, finna försvunna personer och annat smått och gott. Och de gör så medelst mediala medel. När de får en kund som vill att de ska hitta hennes sen åtta år försvunne make, stöter de dock på patrull.

 Det är lite Little Britain över det, och det paranormala hålls på en lagom diffus nivå. Det är idel goda skådespelarinsatser, och fotot och scenografin är på topp, men så värst mycket säger inte historien. Det är dock en tillräckligt trivsam och engagerande historia, så Skeletons får 4 kulor av 6

Rockresa

 The White Stripes far till The Great White North (Canada, alltså) och under turnén varvar de traditionella gig med uddaspelningar som på en båt i hamnen, på ålderdomshemmet och i bowlinghallen. Jack (och i mindre mån Meg) får komma till tals och musiken ljuder högt.

 Det blir inte mycket mer än så. Musiken är förstås grym, och det är kul att den tystlåtna och tillbakadragna Meg textas. Uddaspelningarna är kul inslag, men White Stripes: Under the great northern light är såpass ordinär att den inte får mer än 3 ränder av 6.

Dignitetsdokumentär 

Hur kommer det sig att vi är så påverkbara av media? Hur kommer det sig att vi tenderar att slaviskt följa A-, B-, och C-kändisars minsta livsdetalj, och varför vill vi bli som dem? Chris Atkins ger svaret på frågorna vi inte visste vi hade (fram tills dess att filmbranschen fick oss att ställa dem).

Det är snyggt uppbyggt, med en trollkonstnärs vita handskar som armlöst svävande tricksar fram de kort som representerar mediamogulerna. Med humor, insikt och pedagogik presenteras fem lektioner i konsten att manipulera massorna, och Starsuckers får 4 skvallertidningar av 6.

Sandalteokrati 

I 300-talets Alexandria ligger världens filosofi-, vetenskaps- och kulturcentrum, och en av de mest framstående filosoferna, Hypatia, undervisar på universitetet. Dessvärre börjar kristendomen få allt större inflytande, och det dröjer inte länge innan de med våld och stening griper makten och bokstavligen bränner ner all kunskap, därmed effektivt dragandes tillbaka den vetenskapliga utvecklingen sådär tusen år. Och Hypatia, som inte bara är kvinna, utan även en förhatlig ateist, får snart känna den kristna totalitarismens våldsgrepp. 

Alejandro Almenabar väljer att föra dialogen på engelska, vilket gör att Monty Python-vibbarna som alltid finns så fort stening och sandaler är inblandade förstärks. Det är dramatiskt och kanske lite väl bombastiskt. Det känns uppfriskande att de kristna faktiskt framställs som de maktgalna manipulatörer av massorna de faktiskt är, men det hade känts ännu bättre om ifrågasättandet av själva gudskonceptet, och inte bara den organiserade religionen, hade förts fram mer. Rachel Weisz är i vanlig ordning bra och vacker, och dramaturgin funkar. Agora, festivalens hittills näst bästa Rachel Weisz-film får 4 fyrtorn av 6.  

CCTV-skräck

Gambir är en framgångsrik konstnär. Hans skulpturer går åt för astronomiska belopp, han har en vacker fru, vänner som ställer upp och han rullar i pengar. Men när han hamnar i en makaber klubb där man per övervakningskameror smygtittar på intet ont anandes offer spricker hela hans värld.

Årets makabraste rulle, vågar jag tippa. Blod och snuff och gore och lite vibbar från My Little Eye, Ringu och Rear Window. The Forbidden Door är säkerligen den bästa indonesiska skräckis du nånsin kommer att se, men om den räcker till mot europeiska, amerikanska, japanska och afrikanska diton är tveksamt, så den får nöja sig med 3 foster av 6.

Lennonbiografi

Den unge John växer upp i utkanten av Liverpool och revolterar mot samhället i allmänhet och mot sin moster, som tagit hand om honom sen han var fem år gammal, i synnerhet. I hanteringen passar han på att upptäcka och verkställa, i tur och ordning, sin mor, rock'n'roll, the Quarrymen, Paul McCartney och George Harrison.

Även om Aaron Johnson i huvudrollen är både porträttlik och charmant kaxig, är det Kristin Scott Thomas som den hårt ansatta moster Mimi och Anne-Marie Duff som mamma Julia som drar upp filmen ett snäpp. Musiken är, naturligtvis, ypperlig, och det är uppfriskande att se en biopic som inte följer den amerikanska 1A-mallen. Nowhere Boy får 4 Höhner av 6.

Dödsdeckare

När unga Susie blir mördad i Pennsylvania 1973 har hon svårt att släppa taget. Från Limbo övervakar hon sin familj, och försöker få dem att ställa allt tillrätta. Men den är inte så lätt när man är fjortis. Och död.

Peter Jackson återvänder till det visuella och det opretentiöst dramatiska som gjorde hans Heavenly Creatures till en sån underbar filmpärla. Förutom en gripande historia, sagolik scenografi och utsökt musik av Brian Eno, har den skäggige, glasögonprydde nyzeeländaren pressat ut en vansinnigt välsmakande skådespelarjuice ur Susan Sarandon, Rachel Weisz, Marky Mark, Stanley Tucci och framför allt den unga blivande superstjärnan Saoirse Ronan. Ska festivalens bästa film komma redan innan den officiellt har börjat? Inte omöjligt, ty The Lovely Bones får 6 flaskskepp av 6.

Morsamisär

I Håkon Lius film, producerad av forna personalkontorshjältinnan Lizette, spelar Pernilla August huvudrollen som den lätt alkoholiserade och fullständigt frånvarande  Kicki som tar med sin tonårsson till Taiwan för att, iaf som hon säger till honom, umgås och ha roligt tillsammans. Men det var inte riktigt hela sanningen.

Hon är bra, fru August, och unge Ludwig Palmell som den sexuellt ambivalente sonen Viktor är ett fynd. En trivsam och sevärd historia. Miss Kicki får 3 scooters av 6.

Bäst hittills (utan inbördes ordning):

Brothers
Dear Lemon Lima
Fish Story
The Good Heart
The Lovely Bones