Symboler
Symbolerna antyder att filmerna innehåller följande
ingredienser:
Svärmeri, kärlek, känslor och romantik
Sex
i mer eller mindre explicit form
Samhällsanalys på social,
religiös, juridisk, historisk e dyl nivå
Skräck av den mer
rysliga formen
Skratt och garv, samt emellanåt fnizz
Slåss, blod, våld
och vapen
Sorg, tårar, dramatik, tragedi och elände
Spänning och nagelbitande
Dessutom är filmer med årets teman märkta enligt:
Kyrkans folk bär sig åt
Suicidala tendenser
Mot slutet hittar du även vinnarna av årets Årets...
Regi: Patricia Plattner (Hårkomedi, Frankrike
2002)
med Anouk Grinberg, Bernadette Lafont, Philippe Bas
När Christelle efter många år av verbal och fysisk misshandel till slut får nog av sin man, tar hon sin tillflykt till ett avsides beläget motel. Den stilmedvetna hårfrisörskan hittar där både jobb, vänskap, kärlek och en ny kundkrets.
En film i den välkända franska bagatelltraditionen man har lyckats hitta exempel på under de senaste årens festivaler. Det varvas snyft med fniss, men aldrig storgråt eller asgarv. Det är snyggt filmat, men aldrig överväldigande vackert. Svängarna är något som Plattner inte riktigt tar ut, och därför blir det aldrig mer en en stunds trevlig underhållning. Plus för schucker scenografi och bra spel av Bernadette Lafont som motelföreståndarinnan Mona.
3 färger av 6
Regi: Paul Schrader (TV- och biografi, USA 2002)
med Greg Kinnear, Willem Dafoe, Maria Bello, Rita Wilson
Officiell site
Bob Crane (Kinnear) är en hyfsat framgångsrik radiopratare och trogen familjefar som en dag får chansen att spela huvudrollen i en ny sitcom, "Hogan's Heroes". Med hjälp av sin vän, videoförsäljaren John (Dafoe), blir han snart varse att han kan, som hyllad TV-stjärna, få vilka brudar som helst. Den nya innovationen videokameran ger också möjligheter till ytterligare erotiska utflykter, och snart påbörjas en nedåtspiral av sex, droger, videoinspelningar och skilsmässor. Based on a true story.
En biografi om en amerikansk 60-talsstjärna i
en TV-serie som aldrig, så vitt jag vet, visats på kristliga
tider i Sverige, kan det vara något? Ja, om man har så gedigna
aktörer som Kinnear (som perfekt lyckas fånga Bob Cranes naiva
perversitet) och Dafoe (som upprepar den acceptabla sleazebagtyp han med
framgång portätterat förr) och en regissör som Schrader
(som skickligt balanserar mellan det oskuldsfulla och det motbjudande).
Roliga repliker och snygga miljöer bidrar till att göra Auto focus
till en mer än sevärd film. Hur mycket som är sanning och
hur mycket som är dikt kan de lärde debattera tills Bob Crane
själv reser sig ur sin grav, men fram tills dess kan man konstatera
att Schrader har serverat en mycket bra rulle i väntan på hans
nästa, The Exorcist: The beginning
(lika based on a true story den, månntro?).
4 foton av 6
Regi: Catherine Breillat (Dramaprequel, Frankrike
2002)
med Anne Parillaud, Grégoire Colin, Roxane Mesquida
Regissören Jeanne (Parillaud) är i full färd med att spela in en film om ungdomskärlek. Det visar sig dock att gnistan fullständigt saknas mellan huvudrollsinnehavarna, och till filmens sexscen tvingas Jeanne ta till varje knep i regissörshandboken för att få det att tända mellan de unga tu.
Breillat bjöd förra året på den hyfsade, men ojämna, A ma soeur! och det är uppenbart att Sex is comedy handlar om inspelningen av en scen därur. Här följer Breillat upp med något som skulle kunna vara en lysande metafilm med repliker och referenser som ett slags godis åt oss i publiken som sett den. Istället blir det ett långt navelskådande, ett titta-här-vad-smart-jag-är-pekoral kryddat med pretentiös och kvasifilosofisk dialog levererade helt utan anledning. Det finns dock ljusglimtar: Strandscenen i början är kul, Ashley Wanninger som assistenten Leo är bra, och löspenisscenerna är då och då rätt skojiga. Den här filmen, rensad från de mest pretentiösa replikerna och nedklippt till en tjugominutare, hade kunnat bli riktigt bra.
2 attrapper av 6
Regi: Michel Reilhac (Porrprojekt, Frankrike 2002)
med en knippe skolfröknar, kvinnliga fabriksarbetare, nunnor och präster,
musketörer, servitriser och tecknade figurer
Så länge det funnits penslar har det funnits porrbilder, och så länge det funnits rörliga bilder har det funnits porrfilm. Det har fransmannen Michel Reilhac tagit fasta på, och satt ihop en knippe erotiska alster från då seklet var ungt.
På 1920-talet såg tydligen porrfilmen likadan ut som nuförtiden, fast utan genrens speciella musik och hockeyfrillade tyskar med gula linnen. Det var dock lite högre tempo och lite öppnare (vilket kön, ras, eller ens art som sattes på tycktes det inte vara så noga med). Det är oerhört kul att se, men efter en kort stund så blir man lite trött på juckandet. Dessutom trodde jag i min enfald att det skulle vara en dokumentär, med snack och analyser in emellan men tji fick jag. Vad sägs om att visa tre av de gamla femminuters p-våfflorna samt den avslutande tecknade (och oerhört roliga) och servera det hela som förfilm?
3 smisk av 6
Regi: Aki Kurismäki, Víctor Erice, Werner
Herzog, Jim Jarmusch, Wim Wenders, Spike Lee och Kaige Chen (Stafettrulle,
UK/Tyskland/Finland/Kina/Spanien 2002)
med Markku Peltola, Ana Sofia
Liaño, Chloë Sevigny, Charles Esten, Yuanzheng Feng
Sju regissörer får tio minuter på sig att presentera sin syn på begreppet tid, och därmed ges sju väsenskilda episoder: Från Kaurismäkis nyss-utsläppt-ur-fängelset-och-måste-hitta-en-fru-och-hinna-med-tåget-på-tio-minuter-historia via en inte fullt utnyttjad paus i skådistrailern i Jarmuschs bidrag, till en förvirrad kines i behov av flyttgubbar.
Det går inte att göra en bra film av den här typen. Eller i alla fall inte en briljant. Vissa bidrag är fantastiska (som Herzogs "Ten thousand years older" om den förmodligen sist upptäckta indianstammen i regnskogen och Wenders "Twelve miles to Trona" om en per olycka haschöverdosande bilförares kamp mot tiden), andra är trista eller lättglömda. Det får därför bli ett slags medelbetyg till the Trumpet. Det enda man kan säga om filmen som helhet är att det tycks som om uppdragsmakarna valt att lägga alla de bra segmenten i the Trumpet och skyfflat skrapet till the Cello (se nedan).
4 minuter av 6
Regi: Peter Mullan (Katoliktragedi, UK/Irland 2002)
med Anne-Marie Duff, Nora-Jane Noone, Dorothy Duffy, Eileen Walsh, Geraldine
McEwan
I sextiotalets Irland blir tre unga kvinnor tvångsintagna på ett arbetsläger för "syndiga" kvinnor: Margaret (Duff), som blivit våldtagen av sin kusin, Bernadette (Noone), som varit lite för flirtig med pojkarna, och Patricia (Duffy), som fött barn utanför äktenskapet. Under ledning av abbedissan syster Bridget (McEwan) blir de utsatta för fysisk och psykisk misshandel som tar kål på all deras livslust.
Det är inte mycket som är dåligt i Peter Mullans andra långfilm som regissör. Hela ensemblen gör ett enastående jobb, det är gripande, spännande och sorgligt. De tre huvudkaraktärerna är nyanserade och mänskliga och inte bara änglagoda offer, vilket lätt hade kunnat bli fallet i den här typen av film. Musiken, stämningen och dramaturgin bidrar också till att göra The Magdalene sisters till en av årets bästa filmer.
5 nunnor av 6
Regi: Rolf de Heer (Bushsocialism, Australien 2002)
med David Gulpilil, Gary Sweet, Damon Gameau, Grant Page, Noel Wilton
En urinvånare anklagas för att ha mördat en vit kvinna och flyr ut i the Outback. Han jagas av två soldater, en veteran och en "tracker", en erfaren aboriginsk spårfinnare. Att trackern inte guidar sin grupp så snabbt som han kunnat blir snart uppenbart, liksom att ledarens personliga värderingar visar att han redan dömt flyktingen på förhand.
Visserligen utspelar sig The Tracker på 1920-talet, men problemet är lika aktuellt än i dag. Att skildra ett så känsligt ämne (Australiens sittande premiärminister vägrar t ex att be om ursäkt för de vitas övergrepp på originalbefolkningen genom åren) i den äventyrsform som de Heer gör är ett i mitt tycke smart drag. Gary Sweet gör sin namnlösa rollfigur (krediterad som "The fanatic") så genuint skrämmande ondskefull att han får Darth Vader att framstå som en ung Anakin Skywalker. Hans elakhet balanseras av den inte fullt så indoktrinerade unge kollegan ("the Follower", spelad av Damon Gameau) och den praktiske och realistiskt rättskipande "the Tracker" (David Gulpilil). Berättartempot är relativt långsamt, men det ligger helt i linje med den lakoniska stämning Australien är känt för. Ett unikt grepp, som man får tycka vad man vill om, är att de blodiga scener historien kräver skildras medelst målningar i stillbild, snarare än explicita blod- och splattertagningar. Intressant, om inte annat.
4 spår av 6
Regi: In-shik Kim (Utslagsreseskildring, Sydkorea
2002)
med Jeong-min Hwang, Chan Jeong, Rin Seo, Hyeong-gi Jeong
Mäklaren Suk-won blir ruinerad och tvingas sälla sig till de utslagna på Söuls central. Där möter han den förre bergsklättraren Dae-shik och en intensiv vänskap startar. För att komma tillrätta med sig själva företar de en resa genom stad och land och träffar vänner, fiender och bindgalna servitriser.
Jag kan egentligen för lite om koreansk/östasiatisk film för att bedöma kvaliteten på en. Jag får helt enkelt fråga mig själv: Hade jag kul när jag såg Lo-do Moo-bi? Blev jag tårögd? Bet jag på naglarna? Blev jag intresserad av karaktärerna? På det svarar jag nej, inte speciellt.
2 avsparkade skor av 6
Regi: Marc Evans (Dokuskräck, USA/UK 2001)
med Sean CW Johnson, Kris Lemche, Stephen O'Reilly, Laura Regan, Jennifer
Sky
Förfilm: Flugan (3/6)
Fem ungdomar nappar på ett erbjudande om att vinna en stor summa pengar i en dokusåpa. Reglerna är enkla: alla fem ska klara av att bo tillsammans i ett hus ute i tassemarkerna i ett halvår. Om någon lämnar huset får ingen någonting. Allt eftersom tiden går blir relationerna allt mer ansträngda, och dessutom tycks det som om bolaget med alla medel vill skrämma bort deltagarna från huset.
En snabb blick på genresymbolerna ovan antyder att det här är festivalens mest mångsidiga film. Att blanda skräck och skratt med kärlek, drama, thriller och whatnot kan vara vanskligt, men Marc Evans lyckas med bravur. Till sin hjälp har han en knippe unga begåvade aktörer, av vilka främst Kris Lemche lyser. Regissören har dessutom en lysande möjlighet att leka med vidvinklar, mörkerfilmning, grod- och fågelperspektiv och liknande tack vare alla de webkameror som konstant filmar deltagarna. Soundtracket är enastående och ljudeffekterna effektiva. Men filmens stora behållning är dess manus; man tror sig veta vad som ska hända härnäst, men blir ständigt överraskad. Ända in i kaklet!
5 deltagare av 6
Regi: Nicolas Winding Refn (Ångestthriller,
Danmark/Canada/USA 2002)
med John Turturro, James Remar, Deborah Kara
Unger
Förfilmer: Close (1/6) och Good
luck, Mr. Gorsky (3/6)
När köpcentrumväktaren Harrys fru blir ihjälskjuten blir han helt besatt av att finna förövaren, främst för att få veta varför. Efter år av idogt sökande bland övervakningskamerornas videoband leder spåren allt närmare målet.
Danske Refn byter stil; istället för de snabba, våldsamma filmer han gjort tidigare (Pusher och Bleeder) innebär steget över Atlanten en temposänkning och ett mer suggestivt bildspråk. Själva historien är tämligen ordinär, och delvis relativt trist. Det är Turtorros lågmälda skådespeleri, det utsökta fotot och den allmänt engagerande stämningen som gör Fear X till en hyfsad rulle.
3 korridorer av 6
Regi: Danièle Thompson (Flygplatsromcom, Frankrike
2002)
med Juliette Binoche, Jean Reno
Officiell site
Det är som vanligt strejk och kaos på flyplatsen i Paris. Av en slump möts Rose och Felix, och även om de tycks vara varandras motsatser kommer de varandra allt närmare under nattens gång.
Kvinna är ytlig och flamsig. Man är butter
och inåtvänd. Kvinna tappar mobiltelefon i toalett. Man har mobiltelefon
och lånar ut till kvinna. Kvinna visar sig ha mer djup än man
tror. Man visar sig vara snällare än man tror. Tycke uppstår.
Man har sett det tusen gånger förr. Inte överraskande, inte
innovativt, men ganska småkul. Lättglömt, men skojsamt för
stunden. Reno är cool och Binoche är vacker.
3 förseningar av 6
Regi: Lone Scherfig (Suisocialdrama, Danmark/Skottland
2002)
med Jamie Sives, Adrian Rawlins, Shirley Henderson, Lisa McKinlay,
Mads Mikkelsen
Harbour äger en begagnad-bok-affär i Skottland. Han har fullt upp med att se till att hans bror inte tar livet av sig, vilket inte är det lättaste. När ensamstående mamman Alice kommer in i Harbours liv blir allt än mer komplicerat.
Kan man göra en må-bra-film om självmord?
Egentligen inte, men Lone Scherfig kan ändå. Hon blandar tragik
och komedi och kryddar med trovärdiga och lättgillade karaktärer.
Generellt bra skådespel och ett slags det-ordnar-sig-känsla som
tar ner ångesten i ämnet på en njutbar nivå. Genomgående
sevärt, men inga toppar.
Visste ni förresten att Shirley Henderson,
37-åringen som spelar Alice här, även hade rollen som 13-åriga
flickspöket Moaning Myrtle i Harry Potter?
4 misslyckade försök av 6
Regi: Ivan Sen (Samhällsroadmovie, Australien
2002)
med Danielle Hall, Damian Pitt
Lena tröttnar på sina adoptivföräldrar och på att bo mitt ute i ingenstans och bestämmer sig för att söka upp sin far, som hon antar är i Sydney. Samtidigt rymmer Vaughn från en ungdomsvårdsanstalt, och snart korsas deras vägar.
Film tenderar att bli bättre om man är hemmastadd i miljön eller kulturen den utspelar sig. Jag har hört och läst att folk införstådda med aboriginerkulturen lovordar Beneath clouds och lyckas uppfatta alla små detaljer som gör den till en extra bra rulle. Det gör dessvärre inte jag, och tvingas därför bedöma den som en vanlig ungdomar-på-väg-att-bli-vuxna-roadmovie. Som sådan funkar den och de unga skådisarna gör gedigna insatser.
3 liftningar av 6
Regi: Michael Hofmann (Sprithästtragedi, Tyskland
2002)
med Katarina Schüttler, Alexander Beyer, Traugott Buhre,
Ercan Durmaz
Officiell site
Sophie är ung, gravid och på en motorcykel. I en destruktiv odyssé i Hamburgs hektiska nattliv råkar hon ut för den ena obehagliga situationen efter den andra tills morgonen kommer.
Det var mycket hype kring Sophiiiie!. Efter att ha sett den kan man konstatera att den alls inte är så grotesk eller kontroversiell som ryktet gjort gällande, men inte desto mindre är det en sevärd film med raskt tempo, intelligent dialog och bra agerande av Katarina Schüttler i titelrollen. Den har något av en episodfilmskänsla över sig, med de för- och nackdelar det innebär. Barscenen i början är mycket bra, men vissa taxiresor och sexuella övergrepp lämnar en del övrigt att önska. Största invändningarna är att birollerna är föga utvecklade och att det är lite för mycket upprepningar. Sophiiiie! hade mått bra av ytterligare en tur till klipprummet, men den är ändå en mer än sevärd rulle.
4 taxiresor av 6
Regi: Carlos Carrera (Synddrama, Mexico 2002)
med Gael García Bernal, Sancho Gracia, Ana Claudia Talancón
Officiell
site
Amaro är en nyutexaminerad präst och skickas till den lilla byn Los Reyos för att jobba under den hårde fader Benito. Kyrkan anklagas för samröre med knarkkungar och gerilla, och samtidigt upptäcker fader Amaro kärleken i servitrisen och söndagsskolelärarinnan Amelia.
Debattens vågor har gått höga om den här filmen. Katoliker har förfasats världen över, och yttrandefrihetens förkämpar har höjt, om inte alltid filmen i sig, så i alla fall dess budskap, till skyarna. Faktum är att många av dem är över hundra år försenade med sina protester, eftersom filmen är baserad på en bok, utkommen i slutet av 1800-talet, av portugisiske författaren Eça de Queirós. Att filmens (och troligtvis även bokens) budskap är att det högt i hierarkin inom katolicismens system förekommer korruption (vilket knappast är en nyhet, då korruption per definition förekommer i alla samhällets toppar; politiska, religiösa, ekonomiska) samt att prästerskapets celibatregel kan ifrågasättas. Eftersom mitt eget ställningstagande i dessa frågor knappast kommer förändras efter att ha sett filmen, väljer jag att betrakta den som två timmar biounderhållning istället för samhällsdebatt. Som film funkar den alldeles utmärkt; bra skådespeleri, intressanta bikaraktärer, mångbottnade huvudpersoner, smart dialog. Det som drar ner helhetsintrycket något skulle vara att Carrera försöker hålla alltför många bollar i luften då han samtidigt avser berätta flera inte helt interagerande historier. Men även med det lyckas han hyfsat.
4 Ave Maria av 6
Regi: Todd Haynes (50-talspastisch, USA 2002)
med Julianne Moore, Dennis Quaid, Dennis Haysbert
Officiell site
I 50-talets Connecticut får Cathy, en aktad hemmafru (Moore), äktenskapliga problem då hennes man Frank (Quaid) inser att han är homosexuell. Paret försöker hålla fasaden uppe utåt, men det blir inte lättare då Cathys vänskap med den svarte trädgårdsmästaren Raymond (Haysbert) inte ses med blida ögon av omgivningen.
Det är knappast en lätt uppgift han har tagit sig an, Haynes; att skildra vardagsrasism utan att framställa de svarta som helgoda änglar och de vita som nattsvarta skurkar. Att använda sig av en av arketyperna för amerikansk konservatism, den lyckliga hemmafrun, som protagonist är ett genidrag. Haynes lyckas i det mesta bygga upp den rätta stämningen: musik, scenografi, kostym, bildspråk, repliker. Julianne Moore är heltigenom makalös i sin rollprestation, vilket får den olyckliga bieffekten att alla andras (inklusive den riktigt bra Quaids) insatser bleknar i jämförelse. Kanske är det även därför som Dennis Haysbert (senator Palmer från "24") känns alldeles för träig och tråkig för sammanhanget.
5 hemmafruar av 6
Regi: Igor Sterk (Ravetrams, Slovenien 2001)
med
Marca Dorrer, Tjasa Zelenik, Grega Zorc
Förfilm:
Om du inte skjutsar mig ringer jag BRIS (3/6)
Officiell
site
En grupp ungdomar lever rullan i Ljubljana, går på ravefester och knaprar piller.
I min enfald trodde jag att den här filmen skulle ha antingen ett hyfsat persongalleri, bra repliker, intressant historia, bra musik eller i alla fall snyggt foto. Men, som Nicke säger: Icke!
1 piller av 6
Regi: Henner Winckler (Tonårsfylledrama, Tyskland
2002)
med Steven Sperling, Sophie Kempe, Bartek Blaszczyk
En tysk skolklass åker på skolresa till Polen. Ronny och Isa får upp ögonen för varandra, men den vältränade polske poolskötaren Marek kommer emellan. Svartsjukan tar över och en morgon är Marek spårlöst försvunnen.
Efter en seg, för att inte säga trist inledning tar historien lite fart och når till slut upp till mina, förvisso ganska lågt ställda, förväntningar. Acceptabla insatser av de fjuniga tyska ungdomarna och några kul scener, samt en hel del igenkänningssituationer gör att Winckler & Co får godkänt.
3 Piwo av 6
Regi: Klaus Härö (Kärrhetsdrama, Sverige/Finland
2003)
med Natalie Minnevik, Bibi Andersson, Marjaana Maijala, Henrik
Rafaelsen
Inre Norrland, tidigt 50-tal. Elinas pappa har gått bort pga hårt arbete, och 9-åriga Elina går ofta till myren där hon och pappa tillbringat mycket tid tillsammans. Hennes livlighet och fantasifullhet sticker i ögonen på den nya, stränga lärarinnan, och snart påbörjas en maktkamp, dömd på förhand att misslyckas.
Fattigdom, död pappa och finska rötter är ingen lyckad kombination i 50-talets Norrland. Att desutom få en obstinat lärarinna över sig kan få vem som helst att tappa humöret. Fast Elina håller sitt uppe, och utmanar istället fröken Holm på sina egna villkor. Enligt utsago blev författarinnan, Kerstin Johansson i Backe, mycket nöjd med filmatiseringen av hennes bok. Om det beror på de fantastiska naturscenerna, det utsökta skådespeleriet av Minnevik och Andersson eller både och lämnar jag osagt. Konflikten mellan Elina och Tora Holm är ganska loj, och de andra barnens beslut att till slut göra uppror känns tämligen ogrundat. Det kan man dock lätt ha överseende med, eftersom filmen i övrigt flyter mycket bra.
4 myrar av 6
Regi: David Korn Bzorza (Konspirationsdokumentär,
Frankrike 2002)
med Duncan Campbell mfl
Alltsedan kalla krigets dagar har USA i samarbete med Storbritannien, Canada, Australien och Nya Zeeland ägnat sig åt avlyssning av satellitkommunikation. När Sovjet föll gick det globala avlyssningsnätverket över till industrispionage för att gynna sina värdländers storföretag.
Hur långt får underrättelsetjänsten
gå i sin iver att samla information på bekostnad av vanliga
människors privatliv? Vilken rätt har stora företag att skaffa
sig en fördel i konkurrensen genom att ägna sig åt globalt
industrispionage? Det är några av de frågor David Korn
Bzorza inte tar upp i denna dokumentär. Han redovisar grundförutsättningarna,
att det sker och var, att snart sagt varje form av elektronisk kommunikation
snappas upp av avlyssningsanordningar runt om i världen. Det är
en fransk dokumentär, och att Frankrike står utanför Echelon-nätverket
framstår tydligt med ett slags surt-sa-räven-känsla. Icke
desto mindre tar filmen upp ett intressant och aktuellt ämne, i en
tid då arga röster höjs för att få bort kamerorna
på spårvagnar (vilka är där för att förebygga
våldsbrott) med hänvisning till "intrång i den personliga
integriteten". Samtidigt vill man ju till varje pris slippa bli del
i den Orwellska miljö avlyssnings- och övervakningstrenderna pekar
mot.
Det är en snygg film, dock, och den väcker intresse,
men om man blir så mycket klokare efter att ha sett den, det vet jag
inte.
3 paraboler av 6
Regi: Carsten Myllerup (Jag-vet-vad-du-gjorde-förra-midsommaren-film,
Danmark 2002)
med Kristian Leth, Laura Christensen, Tuva Novotny, Nikolai
Jandorf, Jon Lange, Julie Ølgaard, Per Oscarsson
Officiell site
Ett gäng danska ungdomar åker på sin traditionsenliga resa till Sverige för att fira midsommar. Detta året är dock stämningen något dämpad, pga att Christians syster Sofie tagit livet av sig ett par månader tidigare. Vid ankomsten börjar mystiska saker ske, och det verkar som om någon från andra sidan försöker ta kontakt med Christian.
För den som väntar sig ett tonårsångestdrama dränkt i ohemula mängder sprit är händelseutvecklingen i Midsommer en smula överraskande, ty detta är en skräck/spökhistoria med tydliga blinkningar till Friday 13:th, Blair Witch Project och framför allt I Know what you did last summer. Carsten Myllerup lyckas i sin långfilmsregidebut väl med att utnyttja horrorfilmens klassiska knep och klichéer utan att bli överdriven. Skådisarna gör en gedigen insats och ljudet/ljudeffekterna är imponerande. Det är först mot slutet som historien tappar i kvalitet och originaliteten försvinner, men fram tills dess blir man behagligt skrämd i biomörkret.
4 nyckelringar av 6
Regi: Rebecca Miller (Människoöden-vävs-inte-samman-historia,
USA 2002)
med Kyra Sedgwick, Parker Posey, Fairuza Balk
Förfilm: Att döda ett barn (4/6)
Officiell site
Samtidigt runt om i landet är tre olika kvinnor på tre olika sorters flykt: Delia flyr sin hustrumisshandlande man, Greta flyr sin fars hårt ställda krav och sitt meningslösa jobb då hon gör succe som editor av en lyckad författares nya bok och Paula flyr efter att med nöd och näppe undkommit en olycka i vilken mannen som gick bredvid henne dödades.
Likt all episodfilm är det svårt att göra
hela paketet riktigt bra eller riktigt dåligt. Kyra Sedgwick är
bra som den misshandlade hustrun, men ämnet tas för lättvindigt
för att riktigt engagera. Historien om Greta och hennes uppror mot
sin framgångsrike advokatfar och hur hon med övernitisk noggrannhet
blir New Yorks mest hyllade editor lyser starkast av de tre kvinnoporträtten,
mest tack vare den underbara Parker Posey. Det avslutande kapitlet gör
dessvärre ingenting för att knyta ihop säcken, och även
om Fairuza Balk gör sitt bästa lyckas hon aldrig få liv
i Paula eller i den tunna storyn.
Visste ni förresten att Rebecca
Millers pappa är ingen mindre än Arthur Miller?
3 episoder av 6
Regi: Patrick Harris (Rivalitetskomedi, England 2002)
med Peter O'Toole, Aidan Gillen, Adrien Lester
Showbiz-veteranen JJ Curtis (O'Toole) leder ett mycket populärt frågeprogram på TV. Ett kontrakt med den amerikanska penningstinna marknaden hägrar, men då utmanas Curtis som herre på täppan i brittisk TV-underhållning av uppkomlingen Dave Turner (Gillen). I kampen om TV-tittarna skys inga medel, och det hela utvecklar sig till en maktkamp där inte ens människoliv tycks vara heliga.
Det här är bitsk svart brittisk satir när den är som bäst. Harris lyckas kombinera dokumentärkänsla med MTV-generationens krav på fart och fläkt. Här finns starka scener, roliga och vassa repliker och en undersökande journalist (Lester) som för historien framåt (och bakåt, när kronologin är så lagd). Manuset är av John Hoge, som skrev Trainspotting, och det märks. Men regi, manus, foto, bildspråk och musik åsido, filmens absoluta höjdpunkt är ändå Peter O'Toole som den hänsynslöse JJ Curtis.
5 gameshows av 6
Regi: Aleksandr Rogozhkin (Lappskoj, Ryssland 2002)
med Anni-Christina Juuso, Ville Haapasalo, Viktor Bychkovl
Förfilm: Underdrifter 2 (1/6)
Officiell site
(för den som kan sin ryska)
Finske Ville lämnas åt en säker död, fastkedjad vid en bergknalle i finska lappmarken under andra världskriget. Samtidigt tranporteras ryssen Ivan som fånge av de sina genom skogen. Både Ville och Ivan lyckas undkomma, men skador och andra omständigheter gör att de måste söka skydd hos en ung samekvinna, Anny, som inte har sett en man på två år. Eftersom ingen begriper de andras språk, blir situationen än mer komplicerad.
Tankarna går osökt till Tanovics No man's land, som liksom Kukushka tvingar två krigsfiender att samarbeta och komma överens. Fast där upphör likheterna; språkbarriärerna möjliggör en uppsjö dråpliga situationer och missförstånd, vilket gör filmen mycket underhållande. Annys oskyldigt entusiastiska sexualitet borgar för en del skratt och Villes enträgna kämpande mot sitt fotfängsel i början är enastående. Lägg därtill bra skådespeleri och vackra naturscener, och resultatet blir en klart sevärd film.
5 språk av 6
Regi: Gunnar Vikene (Dårdrama, Norge 2002)
med Kristoffer Joner, Maria Bonnevie, Kim Bodnia
Förfilmer:
Sista hoppet (4/6) och Beavi the sun (1/6)
Den naive Reidar (Joner) och den självmordsbeägna Juni (Bonnevie) bor på en mentalvårdsanstalt. När julen kommer och släkten ska besökas sker saker som förändrar deras, och folk i deras närhets, liv.
Det var med lite för högt ställda förväntningar jag bänkade mig för att se vad som enligt somliga är den bästa norska filmen någonsin. Det är den inte. Några kul scener (som när Reidars senildementa mor inte riktigt insett exakt hur död hennes hund är) och en intressant tids-rumsparadoxteori räcker inte till för att göra Himmelfall till mer än en stunds acceptabel underhållning.
2 fyrverkerier av 6
Regi: Paul Thomas Anderson (Kupongkomedi, USA 2002)
med Adam Sandler, Emily Watson, Philip Seymour Hoffman, Luis Guzmán
Förfilm: I huvet på en mamma (4/6)
Officiell site
Barry Egan (Sandler) är en excentrisk toalettrensarfabrikör med beshatthet på att finna kuponger som kan ge honom fria flygresor. Då han samtidigt blir mer eller mindre rånad av ett telefonsexbolag och finner kärleken i Lena (Watson) tar han tag i sitt liv.
Absurda scener, bra skådespeleri och ett listigt bildspråk gör att den här filmen hade kunnat bli en riktig höjdare. Dessvärre är historien lite rörig och allmänt omotiverad. Dessutom vet den inte riktigt vilket ben den ska stå på: Som komedi är den inte tillräckligt rolig, och som kärleksfilm är den inte tillräckligt engagerande. Den är förvisso en unik film, och det tillsammans med Andersons träffsäkra regi och bra skådespeleri av främst Watson och Hoffman gör att Punch drunk love funkar.
4 bröder av 6
Regi: Ray Lawrence (Otrohetskriminaldrama, Australien
2001)
med Anthony LaPaglia, Barbra Hershey, Kerry Rush, Rachael Blake,
Geoffrey Rush
Förfilm: Morgonstund
(2/6)
Officiell site
En välkänd psykiatriker försvinner spårlöst en kväll, och Det. Leon Zat (LaPaglia) sätts på att lösa fallet. Dessvärre visar det sig att kvinnan han har en affär med är inblandad som vittne, och det blir än mer komplicerat då han upptäcker att hans fru var en av den försvunna psykiatrikerns patienter.
Med ett långsamt berättande bygger Lawrence
upp grundförutsättningarna och introducerar karaktärerna
och deras inbördes relationer. Det dröjer länge innan själva
händelsen filmen utspelar sig kring inträffar. Dessutom lyckas
man på klassiskt deckarmanér få publiken att tro sig
veta vem skurken är, bara för att bli rättade senare.
Min största invändning är tempot. Det är förvisso
så att det långsamma berättartempot är ett medel för
att uppnå en dramatisk effekt, men det kan gå till överdrift.
Jag tror att Lantana hade tjänat på att speedas upp en aning.
4 vändningar av 6
Regi: Morten Arnfred (Mågottfilm, Danmark 2003)
med Birthe Neumann, Jesper Lohmann, Niels Olsen, Asger Reher, Ditte Gråbøl
Förfilm: The Apple Tree (3/6)
Sarahs man har haft en affär och vill skiljas. Efter nära 20 års äktenskap får hon nu lära sig stå på egna ben. Hon flyttar till ett radhusområde och konfronteras där med en brokig samling grannar.
Här är allt förutsägbart. Den buttre enstöringen längst ner på gatan visar sig naturligtvis vara en mycket trevlig ung man, Sarahs tonårsdotter hittar naturligtvis kärleken i grannarnas tonårsson, det uttråkade äkta paret lyckas naturligtvis finna varandra igen, och Sarah lyckas naturligtvis ta sin taxilicens. Det är förutsägbarheten som är Lykkevejs stora svaghet, men även dess styrka, ty i må-bra-filmer ska man helst konstant sitta med en känsla av att allting ordnar sig till det bästa.
3 mystiska grannar av 6
Regi: Aleksandr Sokurov (Steadycamdrama, Ryssland
2002)
med Sergei Dontsov, Leonid Mozgovoy, Mariya Kuznetsova
Officiell site
En man finner sig plötsligt vara osynlig utanför Vinterpalatset i ryska tsardömets sista år. En person kan dock både se och höra honom, och guidar honom genom det magnifika palatset, fyllt av överdådiga balgäster, ambassadaudienser, tjänare och skådespelare.
Med en handling som är allt annat än befintlig och med skådespelare vars roller är så små att de knappast kan bedömas, får man istället betrakta filmen med utgångspunkt från hantverksskicklighet. Koreografi, kostym och scenografi är enastående. Att det är filmhistoriens längsta klipp är en kul grej, och mäkta imponerande om man är beredd att tro på att de (som de hävdar) lyckas filma hela 96-minutersåkningen i en tagning. En intressant upplevelse, men som film betraktat tämligen umbärlig.
2 tagningar av 6
Regi: Bernardo Bertolucci, Claire Denis, Mike Figgis,
Jean-Luc Godard, Jirí Menzel, Michael Radford, Volker Schlöndorff,
István Szabó (Celloluidstafett, England/Tyskland 2002)
med Claire Adamson, Amit Arroz, Ildikó Bánsági, Alex
Descas, Daniel Craig, Dominic West
Ytterligare en samling regissörer har gett sig på sin tolkning av begreppet tid, denna gång genom bl a en tolkning av Augustinos "Bekännelser" och ett vuxet liv ihopträngt på tio minuter av Bertolucci.
Om devisen att uppföljare alltid är sämre än originalet stämmer, så är The Cello en uppföljare till The Trumpet. De bästa segmenten i The Cello är snäppet bättre än de sämsta i the Trumpet, men generellt är allt sämre i tvåan. Bäst är Shlöndorffs "The enlightenment", sämst är Figgis' pretentiösa icke-story.
2 minuter av 6
Regi: Manon Briand (Seismomedi, Canada 2002)
med
Pascale Bussières, Julie Gayet, Jean-Nicolas Verreault, Ji-yan Seguin
När tidvattnet plötsligt upphör i en liten kanadensisk kuststad skickas seismologen Alice (Bussières) dit för att ta reda på orsakerna. Hon finner inte bara vad hon söker, utan även sina rötter och att vetenskapen inte alltid har svar på allt.
Det är ett intressant grundkoncept med lite Twin Peaks över sig. Bussières gör ett starkt kvinnoporträtt och Briand får till en härlig känsla av mystik. Att gåtan aldrig riktigt får sin lösning får man tolka som man vill: Är publiken lurad på konfekten eller ges man en möjlighet att dra sina egna slutsatser? Kul och spännande är det i vart fall, och filmen är producerad av ingen mindre än Luc Besson.
4 på Richterskalan av 6
Regi: Thaddeus O'Sullivan (Helena Bonham Carter-film,
England 2002)
med Helena Bonham Carter, Paul Bettany, Olivia Williams,
Eleanor Bron
Dinah är ung och vacker i 30-talets England. Hon inleder en passionerad kärleksaffär med sin storasysters man, vilket får ödesdigra konsekvenser för relationen mellan de två systrarna.
Helena Bonham Carter har medverkat i en miljard filmer som klassas som kosymdrama och till slut tenderar de att gå in lite i varandra så man inte vet vilken som är vilken. Eftersom brittisk periodfilm, främst romantisk sådan, generellt håller mycket hög klass så gör nu inte det så mycket. The Heart of mig höjer sig dock inte på något sätt ur mängden.
3 rum med utsikt, 3 utan
Regi: Kwon-taek Im (Konstnärspekoral, Korea 2002)
med Min-sik Choi, Sung-Kee Ahn, Ho-jeong Yu, Yejin Kim, Ye-jin Son
Koreas kanske främste 1800-talskonstnärs, Jang Seung-ups, liv och leverne skildras i en berättelse som hoppar mellan barndom, ungdom, vuxenliv och ålderdom under 60 års tid.
Med en storslagenhet som för tankarna till såväl Formans Amadeus som Bertoluccis The Last emperor serveras vi berättelsen om en allt annat än sympatisk, men onekligen oerhört begåvad, konstnär. Fantastiskt sceneri och en intressant historia bidrar till att göra Chi-hwa-seon till en riktigt bra rulle. Persongalleriet kan emellanåt vara något förvirrande, men huvudkaraktären Jang Seung-up ges både djup och trovärdighet.
4 penslar av 6
Regi: Eliane Caffé (Historiehistoria, Brasilien 2003)
En liten bergsby i Brasilien hotas av att översvämmas till följd av ett dammbygge. För att rädda sin hemtrakt tar byborna hjälp av den opålitlige brevbäraren (och den ende ordentligt skrivkunnige) i byn för att skriva en bok om traktens historia och på så sätt få platsen klassad som historiskt minnesmärke.
I en kultur där muntlig berättartradition är långt vanligare än skriftlig är det inte bara möjligt, utan även troligt att historier som beskriver samma sak på helt olika sätt kan vara lika sanningsenliga. Det tar Eliane Caffé fasta på och låter byborna berätta sina mer eller mindre fantastiska skrönor om hur byn bildades en gång för länge sedan. Den egocentriske och inte sällan elakt rolige brevbäraren Antonio Bia fungerar bra som sammanhållande kitt. Ett antal lustiga bikaraktärer bidrar till filmens kvalitet. Vad som saknas är ett riktigt slut, som det nu känns så får inte konflikten någon lösning, eller ens några konsekvenser för de inblandade.
4 versioner av 6
Regi: Sanjay Leela Bhansali (Melodrammusikal, Indien
2002)
med Shahrukh Khan, Madhuri Dixit, Aishwarya Rai, Jackie Shroff,
Kiron Kher
Officiell site
Devdas och Paro har varit grannar, vänner och mer därtill sedan barnsben. När Devdas återvänder efter tio år på universitet i London, börjar Paro, som nu vuxit upp till en ung vacker kvinna, hoppas på att få gifta sig med sitt livs stora kärlek och, som ett slags bonus, klättra åtskilliga steg på den sociala stegen.
Att jämföra indisk film med annan är
som att jämföra äpplen med paella. Det låter sig inte
göras, ty indierna har en helt annan syn på filmskapande än
andra. Det känns lite grann som att han har rätt, den gode Homer,
då han säger "It's funny, because they have different clothes
than us" när han tittar på Bollywoodfilm. Tre timmars sång-
och dansnummer, en kärlekshistoria som skulle gå att visa på
en kvart, tjogtals bifigurer (alla med ett flertal namn och/eller titlar)
och tusentals statister gör Devdas till en unik och mäktig, men
kanske inte så fantastiskt bra, filmupplevelse. Plus att man helst
inte ska se den längst fram på Draken dagen efter personalfesten.
Visste ni förresten att Aishwarya Rai (Paro) varit Miss World?
3 dansnummer av 6
(Markera texten under "vinnare" för att se vem som vann)
Nominerade:
Bibi Andersson,
Elina - som om jag inte fanns
Ditte Gråbøl, Lykkevej
Eileen Walsh, The Magdalene sisters
Vinnare:
Eileen Walsh
Nominerade
Willem Dafoe, Auto
focus
Ville Haaposalo, Kukushka
Philip Seymour Hoffman, Punch drunk
love
Vinnare:
Willem Dafoe
Nominerade:
Bradley Cooper,
My little eye
Geraldine McEwan, The Magdalene sisters
Gary Sweet,
The Tracker
Vinnare:
Geraldine McEwan
Nominerade:
John Hodge,
Final curtain
Aleksandr Rogozhkin, Kukushka
David Hilton & James
Watkins, My little eye
Vinnare:
David Hilton & James Watkins
Nominerade:
Paul Thomas Anderson,
Punch drunk love
Peter Mullan, The Magdalene sisters
Todd
Haynes, Far from heaven
Vinnare:
Todd Haynes
Nominerade:
Anni-Christina
Juuso, Kukushka
Natalie Minnevik, Elina - som om jag inte fanns
Julianne Moore, Far from heaven
Vinnare:
Julianne Moore
Nominerade:
Peter O´Toole,
Final Curtain
Greg Kinnear, Auto focus
Kris Lemche, My little eye
Vinnare:
Peter O'Toole
Nominerade:
Final curtain
The Magdalene sisters
My little eye
Vinnare:
Final curtain
och dessutom känns det rätt att belysa årets...
...förfilm: I huvet på en
mamma
...Tuva: Midsommer
...Mads: Wilbur wants to kill himself
...Stellan: Att döda ett barn
...scenografi: Far from heaven
...bottennapp: Ljubljana
...besvikelse: Sex is comedy
...biograf:
Storan (för personalens skull)
...mat: Bommens laxqueneller
...väder: Från kallt och regnigt via kallt och kallt och kallt
och snöstormigt till kallt och slaskigt
...trend: från Spankin'
nuns via danskar utomlands till suicidala tendenser
...danskurs: Salsa
(både Lykkevej och Lantana)
...mest destruktiva beteende: Sophie
i Sophiiiie!
...mest bombaystiska: Devdas
...träsmak: Atalante
...fan att jag inte lyckades se den: Dracula - pages from a virgin's diary
...mest GFF 2000-2002: Personal velocity
...åh fan?: Adam Sandler
kan ju agera
..vinjettfilm: Tändstickorna slut i hela Sverige (tidernas
näst bästa, efter Hårfrisören)
...enda animerade:
Good luck, Mr. Gorsky
...bristvara 1: Komedier
...bristvara 2: Sömn
...bristvara 3: Förfilmer
...mest ojämna: Ten minutes older-filmerna
...snittbetyg: 3,5
...största gäst: P T Anderson
...framtidslöfte:
Natalie Minnevik
...undrar om man är med?: Festivaldokumentären
...bör man nog fånga på bio: About Schmidt, Bowling for
Columbine och Kopps
...läsning: Draken, Programmet och Small gods
av Terry Pratchett
...överstrykningspenna: Den rosa (för utsålt)
...bästa plats 1: Bredvid den trasiga stolen mitt på rad 8, Draken
...bästa plats 2: Kontrollrummet på Storan
...mest knökade:
Drakens övre foajé
...minst knökade: Matsalen på
Riverton
...flitigaste skådis 1: Bill Clinton (Naqoyqatsi, Bowling
for Columbine och Echelon)
...flitigaste skådis 2 (bland mina
filmer): Lykke Sand Michelsen (Lykkevej, Midsommer)
Betyg, synopsis och recensioner av Martin Smedendahl 2003, helt subjektivt. Länkar till respektive titel på IMDb.
Senast uppdaterad 2003-02-06
(c) Martin Smedendahl 2003