|
Walk the
line |
|
Regi:
James Mangold
|
 |
Med:
Joaquin Phoenix, Reese Witherspoon, Robert Patrick, Ginnifer Goodwin,
Larry Bagby III
|
|
Countrybiografi från USA 2005 |
 |
4 strängar av 6
|
Countrylegenden Johnny Cashs (Phoenix) bekymmer och
vedermödor med droger, kärlek och countrymusic skildras. Varje gång han
träffar den numera vuxna barndomsidolen June Carter (Witherspoon), tar sig
Cashs liv en ny vändning, inte nödvändigtvis till det bättre.
|
Det finns ett slags standardformulär för biografier, och
Mangold följer det till punkt och pricka i sin skildring av The Man in
Blacks liv och leverne; Man inleder med en glimt av en signifikant händelse
i det som, kronologiskt, utgör slutet av biografin, för att raskt flashbacka
till barndomen. I de fall den innehåller misshandlande, negligerande
och/eller alkoholiserade föräldrar visas detta tårögt (i detta fall en
känslokall och lätt alkoholiserad far), liksom eventuella andra traumatiska
händelser (i detta fall Johnnys beundrade storebror Jacks dödsolycka vid
sågen). Dessutom serveras första tecknet på det som senare skulle komma att
göra huvudpersonen berömd och värd att göra biografi om (i detta fall lille
Johnnys fascination för musik i allmänhet, country i synnerhet och jämnåriga
vokalissan June Carters countrymusik i synnersynnerhet). Snabbt fram till
unga vuxenår och en evig kamp att, mot alla odds, lyckas med sin passion (i
detta fall sätts käpparna i hjulet av ett slentrianmässigt och
dömt-att-misslyckas äktenskap med första frun Vivian). Därefter de första
trevande stegen till framgång (Cash and the Tennessee Twos turné med bl a
Jerry Lee Lewis), ett anmärkningsvärt möte (Johnny träffar för första gången
sin barndomsidol June Carter) och en deklination i privatlivet (frun börjar
visa tecken att hon vill att Johnny ska vara hemma mer, och inte prata om
musik och turnéliv när han väl är det). Därefter följer ett
professional-success-montage (skivkontrakt, galor, skrikande groupies, gärna
snurrande löpsedlar och inringade topplisteplaceringar) innan nästa fas tar
vid: Nedåtspiralen. Huvudpersonens laster skildras (i det här fallet Cashs
tablett- och spritmissbruk) och hur botten nås, och att där inte finns
madrass eller skyddsnät. I de fall huvudpersonen lyckas ta sig upp ur
träsket (vilket kanske, eller kanske inte, Johnny gör...) avslutas filmen
vanligtvis med denna uppryckning och rundas av med textrutor om vad som
hände sedan. Så gör man biografier, och så gjorde Mangold.
Det är svårt att misslyckas med ett sådant upplägg, i alla fall om
huvudpersonen haft ett hyfsat omtumlande liv. Samtidigt är det stört
omöjligt att prestera några mästerverk med förtryckta
paint-by-numbers-förlagor. Varför Walk the Line ändå är en mer än sevärd
film, beror främst på tre ting: Ett, Mangold gör ett gediget hantverke,
lägger dramaturgin som den ska, låter aldrig scener bli för korta eller för
långa och hittar hela tiden rätt i sitt bildspråk. Två, inte ens den mest
rabiate country and/or Western-hatare kan undgå att gilla Johnny Cashs musik.
Och tre, samtliga skådespelare gör lysande insatser, inte minst
huvudrollsinnehavarna. Phoenix visar med närmast minimalistiska uttryck
exakt hur det är att vara Johnny Cash. Men det är Witherspoon som lyfter
filmen. Hon har en sån utstrålning, sån karisma och sån närvaro att man bara
längtar till hennes nästa scen. June Carter var en människa, med alla
känslor, fel och brister och dygder det innebär, och Reese träffar rätt över
hela registret. Och skulle, mot förmodan, hennes filmstjärnestatus falla,
kan hon alltid satsa på en karriär som countrysångerska. Yee-haw!
|
Bäst:
Reese Witherspoon
|
Obäst:
Makalösa musicerande mekaniker som kan kompa omgående en låt
de aldrig tidigare har hört talas om
|
Genregraf |
| |
|
Melegin
düsüsü (Angel's fall) |
|
Regi:
Semih Kaplanoglu
|
|
Med:
Tülin Özen, Musa Karagöz, Engin Dogan, Budak Akalin
|
|
Tristessdrama från Turkiet 2005 |
|
1 bylsig tröja av 6
|
Zeynep lever med sin alkoholiserade far och har
ett föga inspirerande jobb som hotellstäderska. Till slut blir livet lite
väl outhärdligt.
|
Grått, trist och väääldigt långsamt. När man måste visa
hela förfarandet med att bädda en hotellsäng, eller följa hela förloppet då
fadern i tystnad och ensamhet äter sin middag, eller låta Zeynep vänta på
tåget i vad som upplevs som realtid, då har man uppenbarligen inte historia
nog att fylla en långfilm. Att en film totalt saknar något som
påminner om en historia kan funka mer än väl om man har intressanta,
färgstarka karaktärer att krydda med, men här lyser även dem med sin
frånvaro. Antar jag, jag la inte direkt märke till någon. Yawn.
|
Bäst:
En otäckt krypande godnattscen, där det utdragna tempot för en gångs
skull passade in
|
Obäst:
Vem var killen vars fru dog i en bilolycka? Och varför?
|
Genregraf |
| |
|
American
gun |
|
Regi:
Aric Avelino
|
|
Med:
Marcia Gay Harden, Linda Cardellini, Forest Whitaker, Chris Marquette,
Donald Sutherland
|
|
Guns-actually-kill-people-drama från
USA 2005 |
|
4 patroner 6
|
I samband med treårshågkomsten av en tragisk
skottlossning på en high school skildras fyra olika liv med diverse
samröre med händelsen: Mamman till en av mördarna, rektorn på en liknande
skola, polisen som inte hann ingripa, och studenten som jobbar extra i
morfars vapenaffär.
|
Ensemblespel på högsta nivå. Framför allt Marcia Gay
Harden, Forest Whitaker och Chris Marquette briljerar. Att belysa vapenproblematiken i
USA kommer aldrig bli lika kontroversiellt eller engagerande här i Sverige
som i Amerika, men Avelinos fina handlag och stilfullt berättande manar till
eftertanke. Somliga starka scener och finurlig färg- och ljussättning bidrar
också till att göra American gun till en klart sevärd rulle.
|
Bäst:
Marcia Gay Hardens konfrontation med sina fördömande grannar
|
Obäst:
Avsnitten med Linda Cardellini/Donald Sutherland var förvisso mycket
bra, men kändes något omotiverade i sammanhanget
|
Genregraf |
| |
|
Spiele
leben (You bet your life) |
|
Regi:
Antonin Svoboda
|
|
Med:
Georg Friedrich, Birgit Minichmayr, Andreas Patton
|
|
Stokastodrama från Österrike 2005 |
|
3:a på tärningen av 6
|
Kurt är spelberoende. Efter att ha förlorat en
stor summa pengar på kort slår han sig i lag med en dam som fattar alla
sina roulettebeslut baserat på tärningskast. Kurt anammar idén och överför
den till slut till verkliga livet, med förödande resultat.
|
Det har gjorts förr, t ex i Lola Rennt, Sliding Doors
och Kieslowskis Przypadek, men personligen gillar jag konceptet att berätta
flera alternativa historier parallellt. Svoboda har dock inte samma känsla
för tempo som Tykwer, eller samma varma humor som Howitt. Kvaliten är ganska
ojämn och lika slumpmässig som ett tärningsutfall. Dock, slår man tärningen
tillräckligt många gånger får man till slut ett medelresultat på 3,5, och
det är där Spiele leben hamnar. Lite på medel.
|
Bäst:
Grundidén
|
Obäst:
Det ringa utnyttjandet av grundidén
|
Genregraf |
| |
|
Sisters in
law |
|
Regi:
Kim Longinotto, Florence Ayisi
|
|
Med:
Vera Ngassa, Beatrice Ntuba
|
|
Juridokumentär från
Kamerun/Storbrittannien 2005 |
|
4 klubbor av 6
|
I sydvästra Kamerun sköts lagen av hårda, men
rättvisa kvinnliga domare.
|
Utan pekpinnar och med starka, men nödvändiga scener
belyser Longinotto problematiken med barn- och hustrumisshandel som tycks
vara praxis i dagens Kamerun. De starka kvinnoporträtten radas upp, och även
om det är tragiska ämnen somtas upp, är det ömsint skildrat med äkthet och
humor, vilket ger en känsla av hopp inför framtiden.
|
Bäst:
De starka kvinnoporträtten
|
Obäst:
Den ensidiga skildringen av männen
|
Genregraf |
| |
|
The Wild
blue yonder |
|
Regi:
Werner Herzog
|
|
Med:
Brad Dourif
|
|
Rymdfejkumentär från USA/Tyskland
2005 |
|
4 felaktiga fysikaliska
formler av 6
|
Långt borta i Andromedagalaxen fanns en planet på
ruinens brant. Dess invånare skickades ut i världsrymden för att hitta
alternativa planeter att bebo och fann jorden. Samtidigt gjorde jorden
samma sak.
|
Bland mina favoritsubgenrer återfinns metafilmer,
scifiwesterns och vampyrdramedier. Samt fejkumentärer. Bäst i klassen är
fortfarande Peter Jacksons Forgotten silver, men Wild Blue Yonder håller mer
än väl måttet. Brad Dourif är som vanligt lysande, och inslagen med
vetenskapsmän som försöker förklara de bakomliggande teorierna kring
interstellär transport är på pricken. Herzog dröjer sig dock kvar för länge
i scenerna från rymdfärjan, även om det långsamma tempot här fyller en
funktion, nämligen att påvisa den enorma tidsmängd som skulle åtgå för att
färdas till Andromeda på vanligt vis. Filmen vilar väldigt mycket på sitt
bildspråk och sin musik, och jag saknar något slags konflikt/problem och ett
försök till lösning.
|
Bäst:
Kvasivetenskapen
|
Obäst:
Scenerna från rymdfärjan
|
Genregraf |
| |
|
El Método
(The Grönholm method) |
|
Regi:
Marcelo Piñeyro
|
|
Med:
Eduardo Noriega, Najwa Nimri, Eduard Fernández, Natalia Verbeke
|
|
Dokusåpamanagementdramedi från
Argentina/Spanien 2005 |
|
5 öråd av 6
|
När en väldigt viktig hög post skall tillsättas
på ett stort företag, samlas de mest lovande kandidaterna till en sista
utgallring. De samlas i ett konferensrum och vinnaren ska utses med den sk
Grönholmmetoden.
|
Med enkla medel kan man nå enastående resultat på
bioduken, om man har en samling skickliga skådisar, ett välgenomtänkt manus
med skarpa repliker och en känsla för hur filmens tempo ska varieras för
önskad effekt. El método har allt detta och mer därtill, och tanken går lite
åt 12 Angry men. Pikar kastas åt storföretagens opersonlighet och övertro på
psykologiska analysmetoder, och dagens dokusåpavärld får sig också en känga.
Med en skön blandning av humor och allvar, en exemplarisk dramaturgi och ett
smart slut har Piñeyro knåpat ihop en riktigt bra rulle.
|
Bäst:
Ensemblens exellenta exekverande av dramats dråpliga dialog
|
Obäst:
De tänkta anställda är lite väl unga och snygga
|
Genregraf |
| |
|
Babas
bilar |
|
Regi:
Rafael Edholm
|
|
Med:
Andreas Wilson, Sara Sommerfeld, Hassan Brijany
|
|
Skotervästern från Sverige 2006 |
|
2 stereotyper av 6
|
Jojo hankar sig fram i den norrländska obygden på
diverse småjobb. Hans flickväns far är begbilhandlare och kommer snart
över en Cadillac som är värd mer än själva bilen, och snart är jakten på
pengarna ett faktum, involverande tysta norrlänningar, brutala finnar och
råa ryska gangsters.
|
Det kryllar av fördomsfullt utmejslade karaktärer,
skådespeleriet är tveksamt och historien är i bästa fall larvig. Men av
någon anledning (kanske det överdrivna våldet, kanske det konsekventa i sin
grovhuggna Åsa-Nissekomik, kanske i sin totala självdistans) blir ändå
Babas bilar hyfsat underhållande. Det är ingen film jag skulle
rekommendera, men den bjuder i alla fall på 1,5 timmes hjärndött tidsfördriv
utan att ställa några som helst motkrav.
|
Bäst:
Härligt morbida dödsscener
|
Obäst:
Andreas Wilson
|
Genregraf |
| |
|
Drømmen
(We shall overcome) |
|
Regi:
Niels Arden Oplev
|
|
Med:
Janus Dissing Rathke, Bent Mejding, Anders W Berthelsen, Anne-Grethe
Bjarup Riis
|
|
Hetshejsan från Danmark 2006 |
|
4 öron av 6
|
Frits börjar ny skola och blir, med sitt lite för
långa hår, raskt den gammeldags rektorns slagpåse. En dag går dock
tillrättavisningarna för långt, och Frits bestämmer sig för att stå upp
för sig själv, med obehagliga resultat.
|
Nog har man sett det förr i filmer om skolbarn som far
illa: Den osympatiske rektorn, det loja vuxenkollektivet, den snälle nye
läraren som utmanar de förlegade traditionerna, den slutliga rakryggade
motreaktionen. Så det är inget nytt under solen, och berättelsen är lika
förutsägbar som ett sitcomavsnitt. Men det är härligt berättas, i ett
perfekt tempo och med lysande insatser främst av Dissing Rathke i
huvudrollen. Och allt kryddas med en korrekt mix av glädje och sorg, av
feghet och civilkurage, och resulterar i en feelgoodfilm om ett tungt ämne.
|
Bäst:
Janus Dissing Rathke
|
Obäst:
Förutsägbarheten
|
Genregraf |
| |
|
George
Michael - a different story |
|
Regi:
Southan Morris
|
|
Med:
George Michael, Andrew Ridgeley, Boy George, Simon Cowell
|
|
Artistbiografi från UK 2005 |
|
3 topplisteplaceringar av 6
|
Mannen som onekligen var en av de största på 80-
och 90-talens popscen har haft ett omvälvande och otursförföljt liv. Men
det har inte bara varit gråt och tandagnisslan, och i denna dokumentär får
vi lära känna mannen såväl som popikonen George Michael.
|
En kändisdokumentär följer ofta samma struktur som en
spelfilmsbiografi (dock utan de känsloladdade oscarsscenerna) med ungefär
samma resultat: En hyfsad underhållning för stunden och viss insikt om
kändisen man inte hade förut, men knappast några världsomvälvande
mästerverk. Och visst, George Michael är en skön kille med humor,
självdistans och ironi, och onekligen en av de senaste decenniernas stora
popikoner, men mer än så är det inte.
|
Bäst:
Michaels självdistans
|
Obäst:
Slutet
|
Genregraf |
| |
|
The Fine
art of - Mine Ha-Ha |
|
Regi:
John Irvin
|
|
Med:
Jacqueline Bisset, Hanna Taylor-Gordon, Natalia Tena, Anna Maguire
|
|
Internatlesbiandrama från UK 2005 |
|
4 balettskor av 6
|
På ett internat kring förra sekelskiftet skolas
unga föräldralösa flickor till ett liv som fina flickor. Eventuella egna
initiativ och brott mot det moraliskt riktiga bemöts med järnhand.
|
Låt oss klargöra en sak: Filmens extratitel uttalas
inte som en skrattande Finding Nemo-mås skulle sagt, utan likt det
mer italienskklingande Mii-neh Haha. Det är alltså inte mycket skratt och
glädje här, utan mest gråt och tandagnisslan. Det är bombastiskt och
överdramatiskt, och det känns som om Irvin har vridit upp den känslomässiga
färg- och kontrastinställningen några snäpp utöver det vanliga. Detta
resulterar i somliga mycket starka scener (främst närstudien av allt
blodigare dansande balettskor i inledningen). Det är förvisso en historia
som kräver mycket känslor, men frågan är om inte ännu större effekt hade
kunnat uppnås om han istället skruvat ner pathos en del. Dock, en lesbisk
internatfilm är alltid en lesbisk internatfilm, och med bra skådespeleri och
en relevant och trovärdig historia kommer man långt.
|
Bäst:
Den ruggiga inledningsscenen
|
Obäst:
Överdramatiken
|
Genregraf |
| |
|
Snow White |
|
Regi:
Samir
|
|
Med:
Julie Fournier, Carlos Leal, Zoé Mikuleczky, Stefan Gubser
|
|
Skildavärldarpekoral
från Schweiz 2005 |
|
3 nedåtspiraler av 6
|
Nico lever ett jetsetliv med pengar från sin
frånvarande, men stormrike far. När hon möter den fattige musikern Paco
ändras hennes liv radikalt.
|
Att rollbesätta den manliga huvudrollen med en kille
som ser ut som en yngre och mindre krullhårig John C McGinley (Dr. Cox i
"Scrubs") och inte det ringaste som den hiphopare han spelar är antingen
korkat (den narrativa processen medger/kräver vissa stiliseringar av
karaktärers yttre) eller väldigt uppfriskande (vilket det ofta är när
konventioner bryts). Julie Fournier i den kvinnliga huvudrollen är dock
tvivelsutan ett stycke perfekt rollbesättning: Hon är fullständigt
trovärdig, både som partyprinsessande överklassjetsetare, som nedgången
tjackhora och som postkomatös mentalpatient. I en naturlig nedåtspiral för
Samir historien framåt (nedåt), men använder sig lite väl mycket av
beprövade knep. Det är Fournier som lyfter Snow White.
|
Bäst:
Julie Fournier
|
Obäst:
Beprövade, och därmed trista, knep
|
Genregraf |
| |
|
Le
Couperet (The Ax) |
|
Regi:
Constantin Costa-Gavras
|
|
Med:
José Garcia, Karin Viard, Geordy Monfils, Olivier Gourmet
|
|
A-kasseångest
från BEL/FRA/ESP 2005 |
|
4 yxor av 6
|
När Bruno efter många års trogen tjänst blir
offer för nedskärningar, tar han det inte alltför hårt. Men efter ett par
års fruktlöst sökande efter nytt jobb känns hopplösheten alltmer påtaglig,
och han väljer en minst sagt oortodox lösning.
|
Arbetslöshetsfrustrationen kan driva en till illdåd,
och Costa-Gavras lotsra José Garcia till ett trovärdigt porträtt av en
alltmer desperat man. Det blir dock lite för segdraget i vad som annars
skulle kunnat bli en tät, tryckande thriller, vilket resulterar i mer av ett
drama. Som drama är många av bikaraktärerna för grovt tillyxade, som
thriller är spänningen för lidlig. Det är studien av den desperata
situationen och dess konsekvenser som hjälper filmen en bit över mängden.
|
Bäst:
Det realistiska i desperationen
|
Obäst:
Inte mycket nagelbitande spänning
|
Genregraf |
| |
|
Om Gud
vill |
|
Regi:
Amir Chamdin
|
|
Med:
Amir Chamdin, Nina Persson, Janne "Loffe" Karlsson
|
|
Nationsromantik från Sverige 2006 |
|
3 hamburgare av 6
|
Det är varm sommar nångång på 1970-talet. Juan
har emigrerat till Stockholm. Medan han inväntar sin frus ankomst till det
nya moderlandet, träffar han finska Juli.
|
Det är en söt och ganska lätttuggad dramedi med några
sköna scener och repliker, men det känns ändå som en tämligen meningslös
bagatell. Nina är förstås alltid Nina, och hennes och hennes mans nyskrivna
musik är toppen, men utan uppryckningen i slutet hade gud inte velat
speciellt mycket.
|
Bäst:
Det mångbottnade slutet
|
Obäst:
Full person utklädd till björn. Full person utklädd till björn? Full
person utklädd till björn?
|
Genregraf |
| |
|
Factotum |
|
Regi:
Bent Hamer
|
|
Med:
Matt Dillon, Lili Taylor, Marisa Tomei
|
|
Slackerskildring från USA/Norge 2006 |
|
5 diversejobb av 6
|
Chinaski (Dillon) hankar sig fram på diverse
småjobb, men har inte något som ens påminner om arbetsmoral. Således blir
hans arbetsliv, likväl som hans kärleksdito minst sagt studsigt.
|
Nedgångna existenser är ofta intressant att betrakta,
särskilt om det kryddas av välskrivna kommentarer laddade med svart humor.
Dillons porträtt av antihjälten Henry Chinaski är trovärdigt och man känner
motvilligt sympati för en egentlig ganska otrevlig figur. Sminkavdelningen
ska också ha en eloge, för plufsigheten och den allmäna slitenheten som
kommer med idogt supande är verklig utan att bli övertydlig. Schysst dialog,
utsökt skådespeleri och ett berättartempo som går helt i linje med Chinaskis
leverne är andra orsaker till att Bent Hamer ska känna sig mer än nöjd med
sin amerikanska debut.
|
Bäst:
Detaljerna
|
Obäst:
För mycket fokus på Dillons karaktär
|
Genregraf |
| |
|
Matti |
|
Regi:
Aleksi Mäkelä
|
|
Med:
Jasper Pääkkönen, Peter Franzén, Elina Hietala, Andreas af Enehjelm
|
|
Backhopplöshet från Finland 2006 |
|
4 OS-medaljer av 6
|
I Finland är backhopparen Matti Nykänen en
nationalikon. Gudabenådad idrottsman var han, men hans privatliv fick inte
lika höga domarpoäng.
|
I avdelningen biografier enligt mall 1A har vi nu
kommit till det levande oxymoronet: Finske superstjärnan Matti Nykänen. Med
betoning på super. Det står nu klart för mig vad Jävlaranamma menar i "Undan
Grabbar". Detta är en skildring av finsk festivita, så som den kunde te sig
mot 1900-talets slut, med fokus på hur Nykänen städse blev offer: För
lagledningens krav, för sin egen naivitet, för bäste kompisens "vänskap".
Det blandas komik och tragik, precis som livet självt.
|
Bäst:
Boklöv-inslaget
|
Obäst:
Förskönandet av världens mest omotiverade sport
|
Genregraf |
| |
|
Tristram
Shandy - a cock and bull story |
|
Regi:
Michael Winterbottom
|
|
Med:
Steve Coogan, Rob Brydon, Keeley Hawes, Shirley Henderson
|
|
Kostymkomedi från UK 2005 |
|
4 klämda skallar av 6
|
Laurence Sternes i stort sett ofilmbara bok "The
Life and Opinions of Tristram Shandy, Gentleman" ska mot alla odds bli
film, och historien byts av med historien av filmatiseringen.
|
Det börjar lysande, med snabba klipp och sköna
metareferenser. När filmen sedan går ifrån 1700-talsmiljön och in i nutiden
och dess filmteam går tempot ner, och de vassa replikerna duggar glesare.
Det blir dock aldrig tråkigt, och ensemblen är excellent, speciellt Rob
Brydon.
|
Bäst:
Början
|
Obäst:
Så, blir det nån film, eller?
|
Genregraf |
| |
|
Junebug |
|
Regi:
Phil Morrison
|
|
Med:
Embeth Davidtz, Benjamin McKenzie, Amy Adams, Alessandro Nivola
|
|
Hickindie från USA 2005 |
|
5 primalskrin av 6
|
Madeleine, en konsthandlare, reser till sin
nyfunne make Georges barndomshem i North Carolina, men kanske i första
hand för att övertala en lokal, excentrisk konstnär att ställa ut på
hennes galleri.
|
En intressant inblick i vanliga, enkla
sydstatsmänniskors liv, betraktat med Madeleines utanförstående ögon. Det
handlar om prioriteringar, och om hur konflikter kan uppstå pga folks olika
premisser. Med hjälp av scenerna med lokale konstnären Walkers magnifika
konstverk blir Junebug en bra film, men det är Amy Adams (som spelade
Taras kusin Beth i "Buffy") i rollen som blåögda (bokstavligen och
bildlikt) Ashley som är den som höjer filmen till en femma.
|
Bäst:
Amy Adams
|
Obäst:
George är en minst sagt trist karaktär
|
Genregraf |
| |
|
Stestí
(Something Like Happiness) |
|
Regi:
Bohdan Slama
|
|
Med:
Pavel Liska, Tatiana Vilhelmová, Anna Geislerová, Marek Daniel
|
|
Periferpekoral från Tjeckien 2005 |
|
5 våningar av 6
|
Monis pojkvän far till USA för att söka lyckan.
Samtidigt som hennes längtan att få komma bort växer, börjar bästa
väninnan Daschas liv bli alltmer destruktivt, samtidigt som
barndomskamraten Tonik inser sin egen desperata situation.
|
Med en rad gripande och verklighetsförankrade scener
förs historien framåt: Hur Dascha sakta går ner sig till sammanbrott, hur
Moni motvilligt (om än allt mindre motvilligt) tar ansvar för något hon
egentligen inte behöver, och hur filmhistoriens trevligaste prick, Tonik,
offrar allt för att hjälpa dem omkring honom, utan en tanke på sig själv.
Dramatisk, rolig, själfull och välspelad pekoral om livet i periferin.
|
Bäst:
Sympatiska karaktärer
|
Obäst:
Lite väl mycket jävelskapsrealism
|
Genregraf |
| |
|
Transamerica |
|
Regi:
Duncan Tucker
|
|
Med:
Felicity Huffman, Kevin Zegers, Fionnula Flanagan, Elizabeth Peña,
Graham Greene
|
|
Könsroadmovie från USA 2005 |
|
5 operationer av 6
|
Bree är transsexuell, och ska snart genomgå sin
sista könsoperation. Dock får hon reda på att hon är far till en tonårsson
på glid, och på inrådan av sin terapeut kommer hon till undsättning när
sonen Toby hamnar i ungdomshäkte i New York. Motvilligt ger de sig ut på
en resa genom landet för att hinna tillbaka i tid till hennes operation.
|
Med en lättsam blandning av komik och dramatik
skildrar Tucker transsexuella Brees res, inte bara genom USA, utan även
resan till hennes sons hjärta och till sitt eget jag. Det där lät ju
vansinnigt pretto, men filmen är faktiskt föredömligt fri från pekpinnar och
navelskådande symbolik. Det behövs inte, den står stadigt på egna (eller iaf
Felicity Huffmans vaxade) ben.
|
Bäst:
Opretentiös
|
Obäst:
Trist-ish mot slutet
|
Genregraf |
| |
|
Smiling in a warzone |
|
Regi:
Simone Aaberg Kærn
|
|
Med:
Simone Aaberg Kærn
|
|
Dokumentair från Danmark 2005 |
|
5 landningar av 6
|
I sin strävan att förmedla att luften är fri, i
kombination med att förverkliga en ung kvinnas dröm om att bli pilot,
flyger Simone i sitt propellerplan från Danmark till Kabul i Afghanistan.
|
Det är upplyftande att se hur en människas övertygelse
får henne att genomföra det till synes omöjliga, Om sen slutmålet (i det här
fallet att ge muslimska kvinnor i allmänhet och afghanska Farial i synnerhet
sin frihet att förverkliga sina drömmar) inte uppnås är mindre noga.
Viktigare är att man gör så mycket som står i ens makt, utan att ge upp, för
att kanske, förhoppningsvis, lämna över stafettpinnen.
Att sedan filmen är lekfullt och underhållande berättad, med den klassiska
dramaturgins upplägg, innebär att Smiling in a warzone är en alldeles
utsökt liten film.
|
Bäst:
Lekfullheten
|
Obäst:
Det saknas en riktig lösning
|
Genregraf |
| |
|
All the invisible children |
|
Regi:
Mehdi Charef, Emir Kusturica, Spike Lee, Kátia Lund, Jordan Scott,
Ridley Scott, Stefano Veneruso, John Woo
|
|
Med:
Francisco Anawake, Vera Fernandez, Wenli Jiang, Kelly MacDonald, Qi Ruyi
|
|
Episodfilm från Italien 2005 |
|
4 barnbekymmer av 6
|
I en serie kortfilmer får vi följa barns öden,
äventyr och missöden. Vi gör nedslag i Brasilien, USA, Italien och Hong
Kong.
|
En episodfilm är sällan något annat än just en
episodfilm: En knippe fristående historier av (oftast) skiftande kvalitet.
All the invisible children utgör inget undantag, men till skillnad
från t ex 10 minutes older-filmerna (GFF2003) håller de flesta
historierna relativt hög kvalitet. Bäst är Kátia Lunds segment om de
brasilianska gatubarnen Bilu & Sao Paolo, och Spike Lees om våndan av att
vara ungdom med HIV-positiva föräldrar. Ojämnast är John Woos insats, som
innehåller både rent patetiska moment (den översymboliska dockan som körs
över i slow motion) och fullkomligt briljanta (den rika flickans pianospel i
perfekt synk med droppandet från de trasiga rören hos den fattiga).
|
Bäst:
John Woo i bra form
|
Obäst:
John Woo i dålig form
|
Genregraf |
| |
|
The Puffy chair |
|
Regi:
Jay Duplass
|
|
Med:
Mark Duplass, Kathryn Aselton, Rhett Wilkins
|
|
Auktionsaction från USA 2005 |
|
4 snurr av 6
|
Josh ska fira sin fars födelsedag. Han far med
sin bror Rhett (som inte talat med fadern på många år) och sin flickvän
Emily via en håla mitt i ingenstans, där han via eBay köpt en bekväm
fåtölj som present.
|
Amerikansk indiefilm ligger mig alltid varmt om
hjärtat, och The puffy chair utgör inget undantag. Med skön dialog,
trovärdiga karaktärer och en begåvad samling aktörer (främst Aselton som
Emily och Wilkins som Rhett) serveras vi en underhållande berättelse om
relationer: mellan pojkvän-flickvän, mellan bror-bror och mellan son-far.
Och inte minst mellan bror-på-genomresa-i-den-lilla-sömniga-hålan och
random-kvinna-i-biopubliken.
|
Bäst:
Kärlek-vid-första-ögonkastet-scenen på bion
|
Obäst:
Rhetts överdrivna reaktion
|
Genregraf |
| |
|
Look both ways |
|
Regi:
Sarah Watt
|
|
Med:
Justine Clarke, William McInnes, Anthony Hayes, Lisa Flanagan
|
|
Morbedi från Aus 2005 |
|
5 morbida målningar av 6
|
En tragisk tågolycka blir upptakten till en mängd
förändringar i diverse folks liv; vittnet till kraschen, tågchauffören,
den påkördes flickvän, journalisterna som täcker historien, lokföraren...
Alla tvingas de konfrontera sin egen dödlighet.
|
Det är skönt att tackla ett så allvarligt ämne som vår
egen dödlighet på ett så upplyftande sätt som Watt gör i Look both ways.
Med geniala klipp åskådliggörs hur huvudkaraktärerna brottas med sin
dödsångest (och för all del sin livsdito). Samtidigt måste de acceptera att
döden är ständigt närvarande och att det inte är mycket man kan göra åt
saken, så då är det lika bra att ta tag i sitt liv. Allt detta berättas med
hjälp av smarta repliker, utsökta skådespelare (främst Clarke som Meryl och
Hayes som Andy) och en klippning som heter duga. Crikey, mate!
|
Bäst:
De klockrena klippen in i Meryls tankegångar
|
Obäst:
Vinkeln jag såg filmen från
|
Genregraf |
| |
|
Frostbiten |
|
Regi:
Anders Banke
|
|
Med:
Petra Nielsen, Grete Havnesköld, Emma Åberg, Jonas Karlström, Carl-Åke
Eriksson
|
|
Blodsugarfilm från Norrland 2005 |
|
3 klyftor av 6
|
Läkaren Annica och hennes tonårsdotter Saga
flyttar till en by i kalla, mörka Norrland. Snart börjar mystiska dödsfall
drabba bygden, och mor och dotter börjar på varsitt håll sakta inse att
vampyrer lever och frodas i midnattssolens land
|
Blanda skräck och komedi? Tja, antingen kan man
parodiera utan att vara, eller ens göra anspråk på att vara otäck (Young
Frankestein gjorde det bra, Scary Movie gjorde det obra). Eller
så kan man sikta på att göra en genuint läskig film och väva in humorn (Scream
gjorde det bra, Scream 3 gjorde det obra). Frostbiten försöker
med det senare, men lyckas inte riktigt. Det är snyggt och välgjort med
specialeffekter man inte trodde var möjligt i Sverige och en finurligt
berättad historia. Vissa moment genererar höga hjärtliga skratt och
grundidén är bra (jag menar, vore jag vampyr, nattens väsen, skulle jag
förmodligen välja att bo i den ständiga nattens norra Norrland, snarare än
i, låt oss säga, Sunnydale i södra, soliga Kalifornien). Filmen brister dock
på två mycket viktiga punkter: Skådespelarna är generellt ganska kassa (och
det är extra irriterande att hela den norrländska byn befolkas av
stockholmare, göteborgare, skåningar och andra sörlänningar). Dessutom blir
man aldrig skrämd. Det infinner sig aldrig någon krypande känsla av obehag,
och man får aldrig anledning att häpet rycka till i biofåtöljen till följd
av att ett högst otippat monster ploppar fram. Att inte bli skrämd är en
stor nackdel i en skräckrulle.
But still... Grrr-Arrrgh!
|
Bäst:
Schyssta specialeffekter
|
Obäst:
Ingen därför avsedd vampyrdråpare
|
Genregraf |
| |
|
El Calentito |
|
Regi:
Chus Gutiérrez
|
|
Med:
Véronica Sánchez, Juan Sanz, Lluvia Rojo, Ruth Diaz, Nuria Gonzalez
|
|
Postpunkpop från Spanien 2005 |
|
4 flaskor ketchup av 6
|
Den strikt uppfostrade Sara smiter iväg från sina
föräldrar för att träffa sin pojkvän. Kvällen blir dock inte som hon tänkt
sig, och innan hon vet ordet av är hon medlem i ett tjejpunkband och gör
en senkommen föräldrarevolt.
|
En spansk bagatell som man helt enkelt blir glad av.
Historien är inte mycket att orda om (tonårsrevolter har man sett en miljard
av), regin är enkel och effektiv, men inte speciellt nydanade och musiken
är, måste medges, mer Las Ketchup än Sex Pistols. Men det är en generellt
skön stämning, härliga bifigurer och Véronica Sánchez i huvudrollen som Sara
är enastående grann.
|
Bäst:
Scenen där pappan tar ställning
|
Obäst:
"Punken"
|
Genregraf |
| |
|
Expedition Röda Havet |
|
Regi:
Bengt Börjesson
|
|
Med:
Di svenska dykarpionjärerna
|
|
Dykumentär från Sverige 1957 |
|
5 flaskor luft av 6
|
Ett gäng dykentusiaster från Göteborg med omnejd
beger sig per båt ner till Röda Havet, ett då helt oexploaterat
dykparadis. På färden, såväl som på målet träffar de åtskilliga i och vid
havet, djur som människor. Mha Filminstitutet har den gulnade och delvis
förstörda kopian restaureras och kan ses i skick som ny.
|
Åren 1900-1950 lät i princip all svenska
kommentatorer/berättare ungefär "Vilken dag! Flaggorna vajar i vinden,
flotta bilar kör in på parkeringen och här kommer allas vår Gunder Hägg
inlöpandes in på Stockholms Stadion". 1956, när den första svenska
sportdykarexpeditionen till exotiska breddgrader satte segel, hade
berättarrösterna uppenbarligen utvecklats till något liknande det vi känner
till idag. Spår av den glada äppelkäckheten är förvisso fortfarande
närvarande i kommentatorsspåret till Expedition Röda Havet, men här sitter
den som hand i handske, eller snarare fisk i vattnet.
Alla ombord känns som uppfriskande fläktar, men det är med
förjusningsblandad skräck som man konstaterar att dyksäkerhet och respekt
för/kännedom om det marina livet ännu var i sin linda i mitten av 50-talet.
Med härliga kommentarer, vackert foto, ett imponerande och digert
restaureringsjobb och en smittande entusiasm uppvisas ett underbart
tidsdokument från en då orörd akvatisk miljö som numera är mer eller mindre
förstörd, av hänsynslös trålning, turistbombning och oförsiktig dykning.
|
Bäst:
Hönan
|
Obäst:
Jaaa... Nej.
|
Genregraf |
| |
|
Keane |
|
Regi:
Lodge H Kerrigan
|
|
Med:
Damian Lewis, Abagail Breslin, Amy Ryan
|
|
Kidlackingdrama från USA 2004 |
|
4 bussstationer av 6
|
William Keane är ensamstående far, eller skulle
varit, om inte hans lilla dotter försvunnit på en bussstation för en tid
sedan. Hans desperation tar honom ständigt (dvs mellan varven av
destruktivt knar- och sexleverne) tillbaka till platsen för händelsen i
ett fruktlöst, desperat sökande. När han träffar småbarnsmamman Lynn ser
han en annan, om möjligt än mer desperat, utväg.
|
Inledningen är närmast en enmansshow. Av alla
deprimerande, destruktiva filmer om saknad och maktlöshet är detta den
senaste, och det blir i mitt tycke för mycket självömkan. Men när Keane
träffar sjuåriga Kira och hennes mor växer filmen, och blir skickligt
uppbyggd mot vad man sakta men säkert inser är Keanes motiv. Det han
planerar är obehagligt, själviskt och heltigenom genomruttet, men på nåt
litet plan förstår man, om än inte sympatiserar med, hans avsikt. Hade
filmen kunnat hålla samm klass hela tiden som den den håller i slutet, hade
detta kunnat bli en riktig fullträff.
|
Bäst:
Slutet
|
Obäst:
Början
|
Genregraf |
| |
|
A little trip to heaven |
|
Regi:
Baltasar Kormákur
|
|
Med:
Forest Whitaker, Julia Stiles, Jeremy Renner, Peter Coyote
|
|
Försäkringsdrama från ISL/USA 2005 |
|
4 brända bilar av 6
|
Holt jobbar på ett försäkringsbolag, och när en
man omkommer och miljonbeloppsförsäkring är på tur att betalas ut till
hans syster och hennes man, anas ugglor i mossen. Holt far till parets
lilla håla för att utreda fallet, och inser sakta men säkert att allt inte
står helt rätt till.
|
Så värst himlalik är inte miljön i islänningen
Kormákurs första amerikanska rulle. Det är kallt, grått och trist, och
avspeglar således huvudkaraktärernas desperata liv. Forest Whitaker gör ännu
ett lågmält, men effektivt, porträtt av en plågad man som gör sitt bästa.
Intrigen har några sköna twists, och Jeremy Renner gör en utsökt creepy
insats.
|
Bäst:
En trovärdig villain
|
Obäst:
Onödigt lågt tempo
|
Genregraf |
| |
| |
|
Slingshot |
|
Regi:
Jay Alaimo
|
|
Med:
David Arquette, Thora Birch, Balthazar Getty, Julianna Margulies
|
|
Småskurkeri från USA 2005 |
|
2 bellor av 6
|
Ash och Tay har en plan: De förför uttråkade
hemmafruar och bestjäl dem, och får på det viset både sex och pengar,
vilket kan tyckas vara en drömtillvaro. I en sömnig håla i Connecticut tar
dock högst oväntade känslor överhanden.
|
Med en protagonist man inte känner något för eller
emot, bleka bikaraktärer och en urvattnad, trist historia utan
överraskningar hjälper det inte mycket att Thora Birch är med eller att
vissa schyssta scener slängs in. Slingshot håller helt enkelt inte.
Slangbellan är knappast det kraftfullaste vapnet i världshistoriens arsenal,
och Slingshot får samma undanskymda plats i filmhistoriens.
|
Bäst:
En del kul repliker
|
Obäst:
Allmänt trist
|
Genregraf |
| |
|
A Simple curve |
|
Regi:
Aubrey Nealon
|
|
Med:
Kris Lemche, Michael Hogan, Matt Craven, Pascale Hutton
|
|
Föräldrafrigörelse från Can 2005 |
|
4 stolar av 6
|
Caleb är i 25-årsåldern och bor ihop med sin far,
som han även driver en möbelsnickarverkstad med. När faderns gamle
hippiekompis Matthew återvänder med sitt drivande sätt och sin starka
karisma börjar Caleb ifrågasätta sitt beslut att stanna i den lilla
canadensiska hålan för evigt.
|
Tonårsrevolter behöver inte betyda att klä sig som en
utomjording, knarka, supa och ha ohämmat sex eller vråla ut dödshot till
sina föräldrar. De behöver inte ens ske i tonåren. Ungdomsrevolt kan vara
precis så självklart, lågmält och hänsynsfullt som i A Simple curve.
Det känns upplyftande, och i kombination med vackert foto, sköna bifigurer
och bra repliker räcker den här canadensiska bagatellen långt.
|
Bäst:
Det lugna tempot
|
Obäst:
Det lugna tempot
|
Genregraf |
| |
|
Een ander zijn geluk (Someone else's happiness) |
|
Regi:
Fien Troch
|
|
Med:
Ina Geerts, Johanna ter Steege, Johan Leysen, Natali Broods
|
|
Smitardrama från Bel/Hol 2005 |
|
2 tvillingar av 6
|
Efter en smitarolycka där ett barn lämnas att dö
börjar alla i den till synes välanpassade förorten peka fingrar, men blir
samtidigt påminda om sin egen skuld.
|
Nej. Såhär gör man inte när man ska berätta om hur en
olycka påverkar olika delar av omgivningen. Man gör som Sarah Watt gör i
Look both ways. Der här är bara trist.
|
Bäst:
Paranoiakänslan
|
Obäst:
Trist
|
Genregraf |
| |
|
Nyócker! (The District!) |
|
Regi:
Áron Gauder
|
|
Med:
LL Junior, László Szacsvay, Gyözö Szabó, Csaba Pindroch
|
|
Gangstamusikal från Ungern 2004 |
|
3 gulascher av 6
|
I ett av Budapests tuffare kvarter råder
regelrätt krig mellan ukrainare och zigenare, men ungdomarna inser att om
man bara hade rejält med pengar skulle fiendskapen avta. Således far
ungdomarna tillbaka i tiden för att skapa olja, vilket utlöser en
internationell konflikt.
|
Hur gör man för att blanda Romeo & Julia med "South
Park"? Ja, så här, ungefär. Animationen är bitvis kass, bitvis helt
lysande. Historien är snabb, skoj, smart. Vissa instoppade populärkulturella
och/eller nutidspolitiska referenser känns mest som försök till billiga
poänger, och jag har inget emot tecknade horor som rappar på ungerska, per
se, men det ska helst ha ett syfte och föra historien framåt.
|
Bäst:
Delar av animationen
|
Obäst:
Andra delar av animationen
|
Genregraf |
| |
|
Voksne mennesker (Dark horse) |
|
Regi:
Dagur Kári
|
|
Med:
Jakob Cedergren, Tilly Scott Pedersen, Nicolas Bro, Morten Suurballe
|
|
Prettoromcom från Danmark 2005 |
|
3 kolonilotter av 6
|
Daniel gillar inte rutiner. Han hankar sig fram
som grafittikonstnär och bor där han får. Till slut träffar han dock
Franc, en kvinna som kanske eller kanske inte kan få honom att omtänka
sitt lösdrivande leverne. Kruxet är dock att bäste kompisen 'Morfar' redan
fallit för henne.
|
Det känns inte som en hel film, mest som
gonblicksbilder från en persons liv. Och ibland från en annan persons. Det
blir stundom underhållande, stundom ömsint och stundom trist. Filmens brist
är dess avsaknad av struktur, filmens styrka är dess skickligt porträtterade
bikaraktärer (främst Bro och Pedersen som Morfar resp Franc briljerar).
|
Bäst:
Personporträtten
|
Obäst:
Ofullständigheten
|
Genregraf |
| |
|
Everything is illuminated |
|
Regi:
Liev Schreiber
|
|
Med:
Eugene Hutz, Elijah Wood, Boris Leskin, Tereza Veselkova
|
|
Släktjakt från USA 2005 |
|
5 potatisar av 6
|
Jonathan (Wood) är amerikansk jude. Han far till
Ukraina för att finna sin släkts rötter, och tar hjälp av Alex (Hutz), en
ukrainare som specialiserat sig på just den sortens tjänst. Med Alex'
morfar och hans blindhund Sammy Davis Jr Jr beger de sig på en bilresa
genom den ukrainska landsbygden för att finna den by stora delar av
Jonathans familj blev avrättade av nazisterna under andra världskriget.
|
En skönt rolig inledning får lägga an tonen till denna
perfekt exekverade roadmovie om sökande och överbryggande av språk-
historie- och kulturbarriärer. Nästan omärkligt för Schreiber berättelsen
från komedi till drama, och han gör det med hjälp av sinnrikt satta
situationer och en tilltro på sina skådespelares förmåga att porträttera
riktiga människor.
Här finns komik som aldrig blir hysterisk, drama som aödrig blir bombastisk
och språk- och kulturskillnader som aldrig blir fördomsfulla. En skönt
lågmäld dramedi av finaste snitt.
|
Bäst:
Genreöverskridandet
|
Obäst:
Emellanåt för lågt tempo
|
Genregraf |
| |
|
C.R.A.Z.Y. |
|
Regi:
Jean Marc Vallée
|
|
Med:
Michel Côté, Marc-André Grondin, Danielle Proulx, Émile Vallée
|
|
Uppvaknande från Canada 2005 |
|
4 bröder av 6
|
Zach föds i Quebec på juldagen i slutet av
60-talet och växer upp i en katolsk medelklassfamilj. Allt eftersom han
finner sig mer olik sina tre storebröder, och glider allt längre från sin
far, finner han sig själv och sin egen sexualitet.
|
Helt klart festivalens snyggaste och mest välljudande
rulle; perfekt sammansatta bildkompositioner i perfekt foto, tonsatta med
musik som inte bara är fantastisk, utan även förmedlar den rådande känslan
för karaktärerna: Pink Floyd, Bowie, Cure...
Filmen känns dessvärre för förutsägbar. Vi vet alla vad som kommer hända
redan tio minuter in. Den brokiga brödraskaran känns föga trovärdig, med
tanke på hur arv och miljö formar folks personligheter, men om man ändå
bestämmer sig för att ha fyra diametralt olika bröder, känns det tråkigt att
inte utnyttja de möjligheter detta ger.
Dessa två småskavanker hindrar dock inte att C.R.A.Z.Y. är en
ljuvligt tonsatt, smart, välspelad skröna som framför allt är oerhört snygg.
|
Bäst:
Musiken
|
Obäst:
Förutsägbar
|
Genregraf |
| |
| |
